[180905] Kan man dansa en doft eller snarare minnet av en doft? Buto-dansaren Carmen Olsson har tillsammans med konstnären Åsa Herrgård och pianisten Harald Svensson skapat ett andra verk på temat med premiär nyligen på 3e Våningen i Göteborg. Till helgen återuppstår verket i konsthallen på Bohusläns museum för att i mars 2019 gästa Japan.
Utställningshallen på dansscenen 3e Våningen var för tillfället berikad med en installation av skira vävnader från tak till golv i material av de mest skiftande slag. På golvet en snedvriden trasmatta, en liten ö kan tänkas. Publiken sitter bänkad till sista stol i andlös väntan. En sakral stämning härskar i rummet. Stämningen skärps när dansaren tillika koreografen Carmen Olsson likt ett andeväsen träder, eller snarare flyter in i denna glesa skog av vävnader. Det är magiskt. Konturerna av hennes slanka kropp framträder under en tunn, rökfärgad klänning. Kroppen rör sig sökande fram genom Åsa Herrgårds scenografiska installation, smygande, krypande, forskande, nosande, allt enligt filosofien att kroppen har ett eget språk som bygger på ett kroppens eget minne. Man tror sig uppleva en urgammal konst. Men buton uppstod egentligen först i mitten på 1900-talet som en protest mot det västerländska inflytandet på japansk konst och kultur som blev allt mer dominerande. I den myllan och med hjälp av stipendium fick Carmen Olsson kontakt med den här konstformen efter långvarigt sökande efter ett sätt att uttrycka sig med kroppen från att ha varit elitgymnast och sedan prövat dans i olika former. Först i och med mötet med buton kände hon sig hemma. Som utbildad trädgårdsarkitekt fastnade hon särskilt för en gren inom buton som fått namnet Body Weather, en rörelseideologi som betraktar kroppen som en naturkraft.
Sedan 1990-talet har man kunna uppleva en rad verk av henne. På senare år har hon samarbetat med konstnären Åsa Herrgård och pianisten Harald Svensson och det är hans musik som hittar precis rätt i stämningsläget som Carmen Olsson laddar scenen med. De två verken, Vågar vi blunda, är sinsemellan rätt olika. Det första upplevde jag på KKV i Gerlesborg och hade en striktare form, fylld av magi och metaforik. Det är den senare andra delen som visas i Konsthallen på Bohusläns museum. Båda är ett resultat av att Carmen Olsson och Åsa Herrgård blev inbjudna till ett japanskt forskningsprojekt, Olfactory art and science research, som handlade om att minnas dofter. I ett publiksamtal efter föreställningen i Göteborg handlade det mycket om personliga minnen av dofter, att leta sig bakåt genom transparenta lager in i det okända. Så som vi sett Carmen Olsson göra där på scenen i en andemening att väva samman inre och yttre världar och utforska vilken roll som doften haft och har i vår upplevelse av tillvaron.
I mars 2019 ska verket framföras i Kyoto i Japan, men nu till helgen, 8 och 9 september, kan man uppleva det i Konsthallen i Bohusläns museum med en takhöjd som kan ge verket ytterligare dimensioner. Båda verken med titeln ”Vågar vi blunda” har i sin exklusivitet utvecklats inom det svenska kulturlandskapet och kan inte minst väcka frågan om vi vågar blunda för den oberoende konstens avgörande betydelse för konstens och kreativa utveckling och särart och som inte tvingas in i en anpassning till marknadskrafter och politisk styrning. Något att betänka under pågående valfokuserad konst- och kulturdebatt.
