[180903] Det blir en både tungrodd och bräcklig litterär konstruktion när Jan Guillou försöker visa förståelse för 1970-talets stadsterrorister och palestiniernas motstånd mot Israel samtidigt som han vill visa hur hans hjälte Eric Letang tar avstånd från våldsmetoder.
I sin romansvit om den norsk-tysk-svenska familjen Lauritzen och dess öden och äventyr under 1900-talet har Jan Guillou hunnit fram till den åttonde delen. Det är 1970-tal, och tiden präglas av hur Vietnamkriget lider mot sitt slut och av hur stadsterrorismen blir alltmer markant med mordiska aktioner av t ex Baader-Meinhofligan i Västtyskland (de kallade sig själva Röda arméfraktionen) och Röda Brigaderna i Italien. Inom den alternativvänster som vuxit fram under 1960-talet i Vietnamkrigets spår och med en utbredd idealistisk känsla för hur en ny och rättvis värld skulle kunna bli möjlig om bara freden fick en chans och tusen blommor tilläts blomma började den vilsenhet skönjas som skulle bli så väl formulerad av Karl Vennberg i den dikt där han skrev om hur utfallet av 1970-talet i mycket skulle bero av hur vänstern kunde hantera sin besvikelse. Denna både intellektuellt och känslomässigt komplicerade dimension av tillvaron är naturligtvis den pompöst självsäkre Guillou främmande.
Om man ska hålla Guillous tolkning av tidsandan för sann, vilket jag inte alls är säker på, så vändes en betydande del av den upproriska vänsterns intresse från Vietnamfrågan till palestiniernas kamp för rätten till det land varifrån de fördrivits av den sedan 1948 etablerade staten Israel. Den frågan väckte visserligen ett stort och berättigat engagemang, men långt ifrån den lidelse som präglade motståndet mot Vietnamkriget, där världens starkaste militärmakt terrorbombade en fattig bondebefolkning. När det gällde Israel-Palestinakonflikten kunde inte samma entydiga motsättning göras gällande efter vad som övergått den judiska befolkningen i Europa under andra världskriget, den kunde inte på samma sätt som USA i kriget mot vietnameserna betraktas som en illegitim och folkmordsbenägen stormakt. Att det fanns paralleller mellan USA och Israel i förhållande till de folk de terroriserade och fördrev vann inte en anklang med likartad appell.
Palestinafrågan blev snart en angelägenhet för den yttersta vänstern mer än grunden för en bred folkrörelse.
Viktigt vid den här tiden, och det har stor betydelse för tendensen i Guillous roman, är hur den repressiva statsapparaten börjar mobilisera i kampen mot allt det som kan ges epitetet ”terrorism”, även om det handlar om uttryck för en i grunden legitim och angelägen sak. Att den här statliga, ideologiskt drivna, mobiliseringen äger rum är en viktig faktor i boken som, inser den som känner till Guillous sjuttiotal, kommer att utmynna i den famösa IB-affären.
Huvudpersonen, den unge juristen Eric Letang, som alla Guillous huvudpersoner omåttligt ädel, intelligent, bildad, kultiverad, vältalig och vacker, är i romanen engagerad i Palestinarörelsen, men han är samtidigt motståndare till den väpnade kampen mot Israel som bedrivs av olika fraktioner inom den palestinska befrielserörelsen, och där främst den marxist-leninistiska organisationer PFLP är mest aktiv och kompromisslös. Det känns lite larvigt när Eric Letang vill solidarisera sig med denna den mest radikala rörelsen, samtidigt som han, naturligtvis i en roman av den polerat antikonformistiske Guillou, inte kan acceptera den väpnade striden mot Israel. Guillou sänder alltså ut sin unge lovande karriärjurist på en resa, där han möter PFLP:s ledare Ghassan Khanafani och George Habash. Han kan försäkra dessa krigsledare om den svenska palestinarörelsens stöd, utom när det gäller den väpnade kampen, alltså det krig som PFLP anser sig inbegripet i.
Det här låter i mina öron son rent snömos, och bidrar bara till Guillous olyckliga benägenhet att intill, och över, det overkligas gräns, heroisera sina huvudpersoner. Det är en fullständigt omöjlig tanke att de båda palestinska ledarna, som inom kort skulle vara mördade av den skoningslösa israeliska säkerhetstjänsten Mossad, såg någon skillnad på den väpnade kampen och någon slags oidentifierat humanistiskt stöd. Här gör Guillou våld på verkligheten som han brukar när det gäller att förädla huvudpersoner i sina böcker som i mer eller mindre förklädd form representerar en idealbild som Guillou har av sig själv.
Han gör det inte lätt för sig när han vill ge uttryck åt en förståelse för motiven och desperationen bakom terrorismen, samtidigt som han jobbar hårt för att inte kunna beskyllas för att vara terroristkramare. En stor och viktig del av boken kommer givetvis att handla om IB-affären, där Guillou tillsammans med Peter Bratt avslöjade en skandal av episka dimensioner, där det socialdemokratiska etablissemanget i underligt samförstånd med en del framträdande militärer bedrev olaglig underrättelseverksamhet, bland annat genom att kartlägga och brottsprovocera det man ansåg vara ”demokratiskt opålitliga vänsterelement”, helt i strid med grundlagen. IB-avslöjandet är en journalistisk prestation av rang, och för Jan Guillou någonting som mer än hans romaner kommer att ge honom en plats i Sveriges historia.
Han har, som det heter i fornnordisk form, därav ovansklig ära. Nu tar han chansen att hämnas i litterär form på de politiker och det korrupta rättsväsende som placerade honom i fängelse för att han gjort både staten och samhället en stor tjänst. Däremot måste man säga att den konstruktion han bygger upp för att göra detta möjligt känns minst sagt mindre trovärdig.
På bokens sista rader ges en antydan om vart fortsättningen ska ta vägen, vilket säkert kommer att glädja många Guillouläsare, där gör nämligen ingen mindre än underofficeren i marinen, hjälten i en rad av Guillous Coq Rouge-romaner, Carl Hamilton, entré i historien.
