[180829] Några dagar till valet och på mitt bord ligger den nylästa Älska och älskas, makt och känslor i politiska biografier. Häranalyseras ett flertal politiska biografier om de första kvinnliga riksdagsledamöterna Kerstin Hesselgren och Bertha Wellin, till nutida politiska kändisar som Gudrun Schyman och Fredrik Reinfeldt.
Men urvalet lyckas inte författarna, litteraturvetarna Margareta Fahlgren och Birgitta Wistrand, riktigt förklara. Politik handlar ju trots allt om makt och då har urval och representation betydelse.
Tematiskt finns också en viss spretighet. Framställningen löper från känslornas inflytande i politiken via en genustung del gällande kvinnor och män i politiken för att sedan mynna ut i nutidsbild där författarna träffar och intervjuare några av dagens mest medialt framträdande politiker, Hanif Bali, Gudrun Schyman och Cecilia Wikström.
Här finns två bärande teser, dels att makten är manligt kodad och dels att känslor spelar en långt mer framträdande roll i politiken än vi vanligtvis inser och medger, vilket också märks i biografierna.
Homosocialitet, bromance och gubbvälde – inom politiken finns många glastak, härskarstrategier och selekteringsmekanismer. Inte minst inom socialdemokratin, med dess ständiga parad av män på de högsta posterna. Gubbar vill ha gubbar.
Här tecknas fördjupade bilder av flera framgångsrika kvinnliga politiker genom de biografier som skrivits av och om dem. Mona Sahlin, såklart. Mycket utrymme ägnas också åt socialdemokraten Margot Wallström och centerpartisten Maud Olofsson, två västerbottningar som med enkla familjebakgrunder och nästintill obefintliga högskoleutbildningar slog sig fram till den politiska toppen. Hur kommer det sig?
Gemensamt är att de engagerade sig inom politiken tidigt, redan som fjortonåringar. I Mauds fall fanns det via den politiskt engagerade fadern täta kontakter med Torbjörn Fälldin. Det konstateras också att både Olofsson och Wahlström profilerade sig som feminister sent i sina politiska karriärer, först sedan de nått höga positioner. Med andra ord: först karriär på männens villkor, sedan genuskritik. Förmodligen är det också en generationsfråga: att feminismen inte vara lika brett accepterad under 70- och 80-talet då Olofsson och Wahlström gjorde karriär. Yngre kvinnliga politiker idag – som Birgitta Ohlsson och Annie Lööf – lär nog lättare ha kommit ut som feminister och samtidigt hållit karriären på rätt spår.
Snarare är det svårare för en ung politiker att komma ut som icke-feminist idag, såvida vi inte får en nationalkonservativ hegemoni efter valet. Gemensamt för Olofsson och Wahlström är de äkta männen backat upp dem och tagit mer ansvar för hemmet, en självklarhet för män som passerat genom den politiska karriärens portar men värt att nämna när det handlar om en kvinna. Överhuvudtaget nämns privatlivet mer i den kvinnliga biografierna än hos männen, där markservicen ganska lätt skjuts över till någon annan.
En annan politisk gestalt som ägnas mycket utrymme är Gösta Boman, partiledare för moderaterna under perioden 1970-81 och innehavare av flera ministerposter. Kantig och kolerisk, men också skicklig och skarp. Boman var ingen konsensus- och kompromisspolitiker av medelsvenskt snitt. Både i liv och text gick Bohman hårt åt sina motståndare, både innanför och utanför det egna partiet. Titeln på hans biografi – Så var det – ger syn för sägnen; han varken backade eller vek ner sig. Och sanningen sa han sig äga.
Inte heller var Bohmans kvinnosyn så modern eller som sägs, ”Gösta Bohman var en man av sin tid, det vill säga politiskt arbete beskrivs av honom som en självklar manlig domän” (s.162). Många sidor ägnas åt Bohman, förvisso en skicklig och intressant politiker, men ändå. Varför så mycket om honom när Adelsohn, Bildt och Lundgren inte fördjupas, varken utifrån biografier eller som delar av en historisk-politisk diskurs? Bara Reinfeldt finns riktigt med, men med långt mindre text och kritisk udd än mot Bohman. Avpollerteringen av Anna Kinberg Batra nämns knappt heller, en händelse som torde vara ett praktexempel på den tes som drivs, att kvinnor vistas i politiken på mäns villkor. Och att det ibland kan se ganska fult ut i politiken.
Riktigt illa går författarna åt miljöpartisten Birger Schlaug. Mångtaligt upprepas hur melodramatisk Birger Schlaugs biografi är och att han ”klampar runt i stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt” (s.203). Även satir mot Schlaug ges plats, liksom att ”hans lyriska stil är så schablonartad att den blir parodisk (s.202) Varför så mycket krut mot en politiker från ett parti med ringa inflytande och som för länge sedan lämnat partipolitiken? Sannolikt är han inte ensam om att hycklat och varit självgod. Sannolikt finns det andra – idag mer inflytelserika politiker, med unken kvinnosyn – som borde granskas lite hårdare. I samma anda hamnar Håkan Juholt under luppen och även Per Gahrton, dock inte som mansgrisar utan mer som misslyckade politiker. I drevet mot Juholt finns ju mycket att ta av och författarna skjuter här i öppet mål, vilket lämnar en besk eftersmak hos läsaren.
Rent generellt verkar författarna inte har så mycket till övers för Miljöpartiet och glappet mellan jämställdhetens teori och praktik där: ”Vägen till makten och turerna för att utöva den beskrivs av Bohman och Reinfeldt men döljs hos Gahrton och Schlaug, som är måna om att framställa Miljöpartiet som ett parti utan makthierarkier” (s.211). Men om man nu ogillar Miljöpartiet – varför inte söka sig till mer aktuella partiledare? Exempelvis Fridolin, som skrivit och synts mycket.
Förvånande nog saknas nästan helt en genomgång av biografier gällande Olof Palme och Carl Bildt, våra två största statsmän, både nationellt och internationellt. Varför? Saknas intresse eller relevans? Eller är det enklare och bekvämare att ge sig på politikens smågubbar som Schlaug, Gahrton och Juholt? Lite riskeras ju då och många poäng kan man kamma hem.
Som sagt, urvalet i en bok om politiska biografier borde diskuteras mer än här. Annars börjar läsaren undra varför. Kan det vara så att man ogärna vill stöta sig med de stora och idag mäktiga, men vill ändå spela neutral och kritisk? Kan egna politiska sympatier och antipatier vara svåra att tygla?
När jag läser att en av författarna till boken haft ett långvarigt engagemang inom Moderaterna, samtidigt som den så kontroversiella maktpolitikern Carl Bildt sällan nämns, rycker jag till. Men i nästa stund påminner jag mig om att det kanske bara är en tanke. En tanke bland många som väcks vid läsning av denna på många sätt både intressanta och stundom skarpa framställning.
