[180828] På väg hem från föreställningen Vågar vi blunda? möter jag två personer med var sin nyinköpt mjukglass. Doften av essenser frestar inte nämnvärt, man frågar sig varför produkter som dessa lockar någon enda människa till köp!
Samtalet efter föreställningen väcker allehanda doftminnen till liv: av DDRs konstlädersoffor, ständigt klibbande mot nakna sommarben, av en föreställning i Helsingfors efter fyra Dostojevskij-romaner, där upplösningen av Brott och straff avslutades i ett förhörsrum kompakt inrökt av turkiska cigaretter – så överfördes brottslingens kvävande skräck att bli avslöjad till åskådarens egna minnen av kriminella handlingar, begångna eller inte begångna, beroende av hur ärlig man orkade vara.
Dansaren Carmen Olsson arbetar med sedvanlig sensibilitet och styrka när hon i ett garnverk hängande från taket, skapat i Åsa Herrgårds minne av pappans fisknät, låter kroppen arbeta som ett genomlysande känselspröt. Det är en inåtvänd rörelse som förvissad om det som erinras söker nya erfarenheter, kanske till och med svar. Hennes föreställningskonst kan liknas vid en hypnos, man förändras inifrån, en gång för alla.
Det är bara att hänga med i en halvtimme lång meditation som överväldigar nuet, så att det diskreta ackompanjemanget av Harald Svenssons piano på intet sätt låter sig störas av det rasslande ljudet av nedstörtande grus utifrån. Den koncentration föreställningen skapar låter sig inte störas, då behöver inte heller vi göra det, när vi på det här sättet finner oss omslutna av skönhet. Oartikulerad skönhet, som lämnar tanken fri.
Jag finner det intressant att gå tillbaka till en föreställning jag såg på Stadsteatern/Kulturhuset i maj, BANG, där Anna Takanen i Frida Röhls regi berättade historien om journalisten Barbro Alving, som under sin tid på nittonhundratalet – långt före pride-festivaler och slentrianengagemang – levde ett självständigt kärleksliv tillika moderskap och tog fängelsestraff för sin pacifistiska övertygelse.
Anna Takanen samlar allvaret i denna, även för sin tid helt unika personlighet och föreställningen berättar hur hennes liv förlöpte, vilka beslut hon tvingades fatta, vilka konflikter som ideligen hotade att bli henne övermäktiga.
Även denna föreställning väcker inflytelserika minnen till liv, för min del minnet av min mammas obeskrivliga beundran av henne, Bang, som skrev i Vecko-Journalen, född ur Idun/Vecko-Journalen. Idun hade varit en tidning för den borgerliga bildade kvinnan och sista variationen blev Månadsjournalen, nu är den också borta. Hennes beundran ledsagades av uppmärksamheten på Elin Wägner, även hon en Väckarklocka, fredsvän och en naturfilosof, även hon i ständigt kontroversiella kärleksförhållanden.
Pratade ni om detta? frågade jag en gång, väl vetande att båda dessa kvinnor varit föremål för studier i den litteraturcirkel min mamma deltog i under hela sitt liv och fick svaret:
– Nej, det pratade man inte om. Det såg man förbi.
Det var en tid före fb-skvaller, en tid när det var lite lättare att hålla sig till saken, även om just Bang utvecklade sitt mästerskap i förmågan att låta personligheten närvara i det journalistiska reportaget, som trots det aldrig tilläts brista i den exakta iakttagelsen. Hon var också en kvinna som upphävde könet – jag tror aldrig det föll någon in, att i första hand tänka på henne som kvinna. Helhetsbilden hon skapade av originellt liv och fullödigt arbete förbjöd det.
Hur formades då människan bakom Bang? Hon har alltid framstått som bärare av en alldeles okuvlig självständighet, vars intelligens vägrade ”se förbi” något som helst lika lite som söka undvika ta konsekvenserna av vad hon såg. Och hon såg mycket: krigen, förföljelserna, ondskan i sin renaste form. Och föreställningen BANG grovarbetar sig igenom ett obeskrivligt arbetsamt liv, ett ibland ensamt, storrökande och rätt försupet liv som emellertid alltid var liv, obeskrivligt liv liksom förmågan att ge ord åt ett sådant liv. Fortfarande lever minnet av Bangs radioröst för oss som hört den: lugn, mörk, saklig, alltid intressant, framför allt ytterst exakt. Alltid åtföljd av min mammas stadiga kommentar:
– Det är en skicklig kvinna det.
(Här är det omöjligt att inte komma att tänka på Cecilia Uddén. En ljusare röst av i dag, rörligare, men lika saklig, absolut pålitlig.)
Finns det en fara för att den inre kärnan i Bangs personlighet försvinner i återgivandet av alla praktiska omständigheter? Ja, det gör det, men föreställningen samlar henne ändå till sist i en oförglömlig bild, när hon drabbad av afasi sent i livet inte längre kan tala, där hon i avsaknad av ord blivit ensam i en högre dimension. Det är också en bild av hennes religiösa riktning, i egenskap av konvertit till den romerska katolicismen.
Det är en bild av koncentrerad sanning, det är en ödesbild. Som uppmanar oss att tala – innan det är för sent.
