[180827] Alldeles lagom detta ovissa valår har två svenska partiledare kommit ut med biografier – Annie Lööf och Gustav Fridolin. Båda har lång politisk erfarenhet och är ganska unga, födda 1983. Båda leder partier som utmålas som gröna och progressiva. Progressiva, ja. Ett ord som lätt kan leda fel, men som bäst kopplas till de etymologiska rötterna – något som strävar framåt.
Hos Centerns Annie Lööf sätts framåtrörelsen redan i bokens inledande rad: ”Jag vill framåt.” Tonen vibrerar av politiskt självförtroendet hos ledaren för ett parti som vågar sticka ut hakan, fajtas och ändå vinna röster. Tydligast märks detta i migrationsfrågan där Centerpartiet går mot strömmen, både bland kollegorna inom Alliansen och i de allmänpolitiska vindarna som blåser i landet.
Även i titeln Sanningen ögonblick signaleras beslutsamhet och självsäkerhet. Ännu mer så i kombination med omslaget, där partiledaren stirrar stint mot sin läsare och namnet står skrivet vertikalt med stora bokstäver.
Även i det tvåsidiga förordet förekommer åtskilliga progressiva signalord som ”framåt”, ”blicka framåt”, ”ledare”, ”engagemang”, ”drivkrafter”, ”inspiration”, ”se möjligheter”, ”tydlig uppfattning”, ”företagsamhet”, ”innovation” och ”kreativitet.”
Framåt och fartvind i håret, alltså. En orubblig tro på individen, som heter Annie. Avståndet till det gamla bondesamhället och Bondeförbundet känns större än någonsin.
I biografin blandas det privata och det offentliga. Gripande är att ta del av de förluster och dödsfall inom familjen som drabbade Annie Lööf tidigt i hennes politiska karriär, en förklaring till hennes – enligt många bedömare – ganska svaga start som partiledare. Annat är det nu, med erfarenhet och medvind i ryggen.
Här berättas också om hur Lööf 2013 fick avbryta sin bekväma och efterlängtade vintervistelse i Thailand och åka hem för att möta det journalistiska drevet och styra upp efter att en arbetsgrupp i partiet hade kört i diket med sitt idéprogram, där bland annat månggifte hade föreslagits. Ett elddop som beskrivs ingående och dramatiskt i en arketypisk plot: hjälten ställs inför svåra problem och motståndare. Läget är svårt, men hjälten är modig, kämpar och vinner.
Texten är späckade av uttryck för Annie Lööfs alldeles utomordentliga handlingskraft och framåtanda, något som hon bland annat odlat fram under sin tid som fotbollsmålvakt. För en målvakt spelar visserligen i ett lag, men är den enskilt mest avgörande spelaren. Spelaren som aldrig får svikta och alltid står i blickfånget.
Hos Gustav Fridolin är anslaget annorlunda. Här står solidaritet och vi-känsla i förgrunden, vilket signaleras redan i titeln och dess versaler – DET ÄR inte du, det är VI.
Berättelsen tar i avstamp i personliga erfarenheter och i förluster. En röd tråd utgörs av två förlorade vänner, Zaida och Marie som båda dog under våren 2017. Den förstnämnda, Zaida Catalán, var den partikollega som mördades brutalt under ett FN-uppdrag i Kongo-Kinghasa. Den andra, Marie Kide, var en lärare och vän som föll offer för terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Båda var inspirerande människor som drevs av medmänsklighet och solidaritet, men som dog tidigt och tragiskt.
Hos Fridolin är tonen snarare stilsäker än självsäker. Känslouttrycken väller över sidorna, inte minst när det kommer till försöket att beskriva solidaritetens väsen: ”Solidaritet är ingen tankekonstruktion. Inget slagord på ett plakat. Ingen politik överhuvudtaget. Solidaritet är alltid en handling. Det går inte att vara solidarisk för sig själv. Det behövs en annan mottagare, en annan människa som blir sedd.” (s.21-22). Eller då den värkande tomheten efter Zaida och Marie beskrivs: ”På en skola jag känner saknar barnen Maries axel att knacka på. Och det vore så lätt att låta hopplösheten vinna. Men jag kan inte låta bli att undra vad Zaida och Marie skulle säga om vi gav upp.” (s.24).
Fridolin väjer inte för det svåra och talar om den galopperande psykiska ohälsan, inte minst bland dagens unga. Han menar om att vi lever i kultur som odlar känslan av missnöje och otillräcklighet, trots att vi aldrig haft det så materiellt bra som nu. Nextopia – gräset är alltid på andra sidan. Konsumtionssamhällets drivmedel är vårt missnöje, att längta bort från oss själva och till det vi inte har, men kan köpa. En skenande stress, som enligt Fridolin, förvärras av det aldrig har varit lättare att jämföra sig med andra än idag, men ”så svårt att nå upp till jämförelsematerialet. Vi lägger ut bilden av vårt lyckade liv i realtid. Sorterar bort bilderna av skavanker och gräl, vardag och hemmachipskvällar” (s.58).
Framställningen drar åt många håll, från dagens galopperande psykiska ohälsa till andra världskrigets Berlin. Platser och situationer där solidariteten satts på prov, där människor haft ett val mellan omänsklighet eller medmedmänsklighet. Hos Fridolin är de teoretiska referenserna också många: en Sven Eric Liedman, en Micael Dahlen, en Raoul Wallenberg, en Bill Bryson eller en Nina Björk. Här finns mycket lärdom närvarande; Fridolins alternativa karriär som lärare skiner igenom.
Intressant kan vara att lägga ett genusraster över de två partiledarens biografier. Då märks att Gustav Fridolin ofta iklär sig sådant som traditionellt kodas som kvinnligt: känslomässighet, relationsinriktning och altruism – eller solidaritet som det mest heter i boken.
I Annie Lööfs biografi dominerar istället sådant som vi lärt oss att förknippa med manlighet: styrka, mod, självständighet och fasthet. So what? Kan inte kvinnor vara tuffa och män vara känslosamma, idag 2018? Visst, vi behöver alla kunna måla med hela beteendepaletten, oavsett kön eller annan kategori. Modiga och tuffa kvinnor, känslosamma och eftertänksamma män. Eller tvärtom, både-och eller allt blandat.
Möjligen kan det också handla om de interna partikulturerna, att vissa uttryck är mer gångbara i ett visst parti. Att ”rädda klimatet” kräver en viss känslomässig ton för att nå fram och att budskapen till lantbrukare och andra sorters småföretagare lättare går fram om de framförs med en kavat framtoning, oavsett kön.
Glädjande vore att detta ”oavsett kön” någon gång visade sig när det blev dags att utse statsminister, att hundratalet år av manlig dominans ger plats för variation. Precis som hos våra nordiska grannar, i Tyskland eller i många andra länder som vanligen rankas som långt mindre jämställda än Sverige. Om denna första kvinnliga statsminister en dag kommer att heta Annie eller något annat, är upp till partiorganisationerna och oss väljare att avgöra där vid valurnorna någon gång i framtiden.
