[180827] Vad får man när man korsar Who Framed Roger Rabbit? med Mupparna, låter slapsticken ersättas av grov humor, och öser på med knark, sex och våld? Svar: något som är på gränsen till en ny kultfilm.
Phil Philips är privatdetektiv i Los Angeles, en stad vars invånare har en hög andel dockor (tänk Mupparna eller Sesame Street). Phil är själv docka, och har därför personliga skäl till varför han börjar utreda mystiska mord på de dockor som en gång i tiden var stjärnor i ett barnprogram från 80-talet. Mot sin vilja tvingas han återförenas med den kvinna som var hans partner när han fortfarande var polis, Connie Edwards (Melissa McCarthy), för att de ska hinna hitta mördaren innan de f.d. skådespelarna eliminerats.
The Happytime Murders, sin barnsliga yta till trots, är en synnerligen vuxen film, om man med ”vuxen” menar stora mängder droger, våld, sex och svordomar. Eftersom de utsatta karaktärerna är dockor har filmskaparna kunnat inkludera långt mer explicit och stötande innehåll än vad som någonsin hade tillåtits i en ”konventionell” film. Redan under de första tio minuterna får vi se hur några hälare säljer avhuggna kroppsdelar från styckade dockor, och ett gäng barn som för eget nöjes skull sliter ut ögat på en docka som bara ville sjunga och dansa för förbipasserande på trottoaren. Lite senare kommer ett par sexscener som med ”riktiga” skådespelare inte hade klassats som annat än hårdporr.
Det är ur den absurda kontrasten mellan den barnsliga ytan och det vuxna innehållet som mycket av humorn härrör. Konceptet som sådant kan framstå som en billig källa till skratt från infantila biobesökare som drar på mungiporna varje gång en docka häver ur sig obsceniteter, men faktum är att det (oftast) fungerar ganska bra. I händerna på mindre begåvade filmskapare hade samtliga skämt troligtvis blivit platta och lättköpta; det räcker med att titta på filmer som Epic Movie för att se vad som händer när folk som saknar känsla för tillämpning av ”under bältet”-humor fyller manuset med allusioner till älskog och könsorgan på bekostnad av alternativa (för sammanhanget bättre) alternativ.
Därtill är The Happytime Murders en stundvis underhållande pastisch på genrer som film noir, då Phils cyniska berättarröst inledningsvis kommenterar det som händer, samt ”omaka par”-komedier, i de scener där Phil och Edwards avfyrar salvor av svordomsfyllda förolämpningar i dialoger som tagna från en screwball-komedi skriven av en manusförfattare med Tourettes. Dessutom är det en av få filmer där Melissa McCarthy är rolig på riktigt; bara det gör den nästan unik.
Dessvärre håller filmen inte lika bra som den kunde ha gjort. Noir-pastischen hamnar ofta i bakgrunden, vissa av skämten blir tyvärr inget mer än ”barnsliga dockor i vuxna situationer”, och våldet hade gärna fått skruvas upp ett par grader om man hade velat ”löpa linan ut” (varför lät man t.ex. inte de styckade dockorna ha kuddliknande inälvor i ett hav av rött bomull?). Detta drar inte ner underhållningsvärdet radikalt, men det hindrar en förvånansvärt underhållande komedi från att bli den kultklassiker den utan tvekan hade potential att bli.
