[180824] Kan det finnas kärleksförhållanden utan maktkamp, utan att någon har mer makt än den andre? Eller om maktanspråken tar över, handlar det då ens om kärlek? Vad är makt, vad är kärlek? Inget nytt under solen, men det är frågor jag (åter en gång) ställer mig under läsningen av Tova Gerges roman Pojken, hennes tredje bok efter den gemensamma diktsamlingen Manualen med Athena Farrokhzad (2009), och diktberättelsen Rakel delat med tio (2012).
Jag läser passande nog Pojken när Europride breder ut sig över Göteborg, när det talas och diskuteras kring frågor rörande könsidentiteter och sexuella preferenser, om respekt och tolerans för allas rätt att vara sig själva. Gerges roman kan sägas tangera en del av dessa teman.
Jagberättaren studerar filmvetenskap på universitetet. Efter några föreläsningar får han syn på, eller känner närvaron av, den som han kommer att kalla pojken. Efter en trevande start inleder de en relation, en minst sagt komplicerad sådan.
”Pojken” bor i början av romanen med en annan kille, men kommer snart till en fest ihop med en kvinna som han där kysser. Så den berättande killen delar länge pojken med denna kvinna . ”Jag är en spelbricka.” säger han på festen, och en maktkamp om honom börjar. Och jag kommer osökt att tänka på det erotiska spelet i Stephen Frears film Farligt begär (efter Christofer Hamptons pjäs Les liaisons dangereuses, i sin tur efter de Laclos sjuttonhundratalsroman).
Berättaren är en trasig och jagsvag person som har svårigheter att hitta mening och riktning i livet, han har tidigare haft problem med knark och behöver disciplinera sig. Han har fått igång sig något genom studierna och skriver på en c-uppsats, och han löptränar regelbundet. Men han behöver ständig bekräftelse på att han är behövd, på att han duger, och han tar ganska omgående på sig ett ”föräldrauppdrag” för att uppfostra bort diverse svagheter hos pojken. Här vankas sällan (eller aldrig) öm sex, istället blir det livremmen som viner över allt rödare skinkor. Han knullar pojken när och hur han vill, och pojken låter det ske. Det blir ofta jävligt obehagligt.
Är det kärlek att underkasta sig? Att nästintill totalt förinta sig själv i relation till den andre, eller måste det alltid vara ett samspel (om än på olika villkor)?
Maktkamp är en sak, en annan är föraktet för svaghet som tydligt lyser igenom berättarjagets tankar, känslor och agerande. Eftersom han aldrig känt sig duga inför sig själv eller andra måste han fila bort det negativa, svagheterna. När han träffar pojken ser han det som sin uppgift att göra detsamma med honom ”Det tänder mig att tänka att jag knullar honom för att korrigera honom.” Och han skapar sig en absolut makt, genom att styra och ställa med det mesta som rör pojken och hans liv. Han får honom att börja träna, mönstra för militärtjänstgöring, äta bättre och klä sig snyggare. Vill också få honom att börja dricka alkohol.
Men vem är starkast, vem är svagast när en slår? Vem har den egentliga makten? Här anar jag samtidigt det där gemensamma igen; att man på något plan är beroende av varandra.
Att totalt överlämna sig till en annan människa. Krävs det självdestruktivitet för det, eller handlar det istället om en osedvanlig stark självkänsla? Kanske rent av kärlek till den slående, ett slags överseende?
”Som att jag vill att det syns att jag tillhör dig. Som att jag tycker att märkena från ditt bälte bleknar för fort. Som att jag önskar att du skulle lämna något permanent spår i mig.”
Det pratas en del om var gränsen går, hur mycket ”pojken” tål, hur många slag. Och han säger ”Du får aldrig vara försiktig med mig.” Men efterhand märker berättaren att hans slag inte längre biter som förut. Pojken är alltmer avstängd, ställer upp men verkar inte reagera. En gräns är definitivt nådd. Det börjar svaja för sadisten, masoschisten får övertaget.
Det finns en ”obönhörlig” röst hos berättaren som Tova Gerge snyggt smider fram och som jag gillar. Språket är rakt och klart och tonen intensiv och fräsch, med många fantasifulla detaljer och uttryck. Allt känns äkta och trovärdigt. Men jag har en del problem med berättarprespektivet. Jag tror att det delvis handlar om tilltalet, ”pojken”, om den unge kille som berättaren träffar. Någonting gör också att jag så gott som hela tiden tycker mig höra en kvinnlig berättarton, trots att det uttalat är en ung man som för ordet. Frågan blir då om det beror på en så ”billig” sak som att författaren är kvinna och att jag inte kan särskilja mig från det. Det har jag själv svårt att tro, jag har utan minsta problem läst en rad böcker där en man skriver ur en kvinnas vy, och vice versa. Jag tror snarare det är något i just tonen, i ordval och uttryck, och kanske i valet att berätta om ”pojken”. Ja, jag vet inte, men det stör och påverkar sättet jag tar mig an texten.
Efterhand tycker jag det känns som att författaren ”upprepar sig”, att det blir lite för mycket av sådant jag redan läst. Så trots att romanen är föredömligt koncentrerad, utan förtunnande utvikningar, upplever jag det som väl långt (knappt trehundra sidor). Jag är inte helt säker på att ytterligare en runda med livremmen och andra förnedringstekniker förstärker min redan starka upplevelse.
Länge läser jag romanen så som jag skrivit ovan. Men när berättaren allt oftare tänker på och fantiserar om att ha barn med pojken blir jag först bara förvirrad, för att småningom plötsligt inse att ”pojken” måste vara en hon, en tjej eller ung kvinna. Pratet om att ha barn tillsammans är i sig en absurditet, eftersom inga varma eller kärleksfulla känslor överhuvudtaget existerar mellan de två. Så att han fantiserar om det trots, att som jag trodde, han var ihop med en kille skulle naturligt kunna ingå som en i raden av absurda saker som händer. Även att pojken vid något enstaka tillfälle klär sig i kjol känns heller direkt konstigt. Så en helt märklig felläsning är det kanske trots allt inte.
Men så tänker jag, på vad sätt har denna miss förvrängt min läsning och förståelse av romanen? Har det någon egentlig betydelse vilket kön den dominerade eller dominerande har? Var det på något sätt avgörande för mina problem med berättarperspektivet? Eller styrde mig framsidans bild av en hästsvansbehängd ”butt plug” till att tro att det handlade om homosex, (trots att jag länge såg bilden som en någon udda form av lampskärm)? Blir våldet och maktfullkomligheten mindre obehagligt när det handlar om en heterosexuell relation?
Ja, en del frågor blir det. Att vissa saker ramlade smidigare på plats för min egen del är däremot helt klart.
