[180823] Stil- och formbrytare utmärker årets dans och teaterfestival i Göteborg. Teaterdelen får som vanligt stå tillbaka för den mer fysiska, absurda och mimiska scenkonsten under vinjetterna dans, nycirkus och stages. Mycket hinns dessvärre inte ses av en person. En brasiliansk version av Fröken Julie har gjort särskilt intryck. Måste en dagens fröken Julie se döden som enda möjlighet? Den brasilianska regissören Christiane Yatahy förstärker den frågan. Hon har placerat en bearbetad och komprimerad version av Strindbergs klassiska drama i nutid och dessutom iscensatt den som en hybrid av teater och film. Det är första gången som ett verk av Yatahy visas i Sverige. En upplysning som dock inte överraskar nämnvärt. Internationella gästspel på svenska teaterscener är tråkigt nog en bristvara.
Egentligen är föreställningen Julia gjord i form av en filminspelning, där publiken får följa med i inspelningsprocessen och på så sätt ta sig ut och in mellan det fysiska rummet och det filmade. En kameraman är med andra ord fjärde person på scenen med rätt att följa med pjäsens Julia, som hon här heter efter sin uttolkare Julia Bernat och husets förförde, färgade chaufför, spelad av Rodrigo dos Santos, in i dennes sovrum med oundviklig påföljande sexakt. Publiken får till och med följa med Julia ut på Järntorget i hennes desperata men misslyckade försök att fly situationen.
Det är mycket för ögat att hänga med på och samtidigt följa dialogens engelska översättning på en liten textremsa vid sidan om. Bra således om man har originalpjäsen i något så när gott minne. Eller också inte alls. Men har man det märker man dessvärre hur mycket som fått falla bort, särskilt när det gäller den komplicerade och tragiska bilden av Julies familjehistoria som påverkar hennes agerande. Så även om det är omöjligt att överträffa Strindbergs drama väcker slutscenen, med en gråtande Julia Bernat, medvetandet om att läget i världen upplever en backlash för värderingar som vi trott vi avbördat oss, när hatbrott baserade på rasistiska och sexistiska fördomar är på stark återväxt även i utpräglat demokratiska samhällen. Hon kan därför inte annat än ge sin karaktär rätt i att självmord är enda möjliga lösning. Här har ju den strindbergska komplikationen klass och kön tillförts den tredje komponenten ras. Föreställningen bjuder på intressant regikonst och övertygande skådespeleri.
På scenen Atalante, inför föreställningen Manifest United av norska gruppen Verk Produksjoner, känner jag mig som konstikonen Joseph Beuys’ döda hare som han förevisar konst för, som för att illustrera att konst inte är menad att förklaras utan i stället att visa att det är människan som står i centrum som den kreativa varelsen i sig. Konsten, menar han kortfattat, är att förmedla kontakt mellan människa och hennes högre natur och innovativa förmåga.
Jag sitter med en tiosidig bunt papper i handen med citat ur lika många konstnärliga 1900-talsmanifest inom teater, bildkonst och arkitektur som föreställningen jag upplever inspirerats av. Fem artister åstadkommer en fullkomlig kakafoni av färger, former och uttryck som väl alla lär associera till någon av de citerade manifest-skaparna. Jag imponeras av den energi som läggs ner på att försöka leda associationerna i rätt led men jag ger snart upp. Någon tankegång à la 1960-talets kanske mest inflytelserika performance-konstnär, Joseph Beuys, som jag inte kan släppa tanken på, kan jag inte finna, nämligen den att se det som viktigast att tala om människan som en mycket högre varelse än hen föreställer sig i materialismens tidevarv.
Verk Produksjoner har gjort en gedigen research när det gäller att leta upp mer eller mindre döda manifest. Dessutom över samtliga discipliner, vilket kan tyckas vara att gapa över väl mycket. Men Joseph Beuys har nog lyckats överleva de flesta av dem, men finns inte med i detta urval. Kreativiteten i denna teatergrupp är det i alla fall inget fel på, men mina mentala frågetecken kvarstår.
Helt igenom avskalad i den absurda genren är däremot föreställningen Gustavia av och med den fransk-spanska duon Mathilde Monnier & La Ribot, med över trettio år av scenkonst bakom sig. Här har de två kvinnorna arbetat fram en föreställning som hämtat sin energi och sina idéer med ett stort uttrycksregister från framför allt den manligt dominerade burlesken, som mim och slapstick-genren med regenter som Chaplin, Tati och bröderna Marx. Inte minst bygger den på upprepningar, gärna in absurdum. Som att inleda med tio minuters gråtattacker om än från interagerande kroppar och minspel. Eller att bära en lång planka på axeln som ideligen mejar ner den andra på scenen är inslag som tangerar gränsen för det uthärdliga.
Kontakten mellan scen och salong fördjupas dock allt eftersom. Att de två kvinnorna har dansen som gemensam nämnare står snart klart. De gör en djärv och provocerande föreställning som inte minst visar på scenkonstens fantastiska förmåga att fortsätta att överraska. Teaterfestivalen fortsätter veckan ut och har nu också fått sällskap av tredje upplagan av Göteborgs fringe-festival.
