[180818] Ett fascinerande kroppsbyggande i fysisk och musikalisk lättsamhet satte ribban för 2018 års Dans och Teaterfestival. Kultur är på blodigt och lekfullt allvar var Västra Götalandsregionens kulturchef Katti Hoflins tema för sitt invigningstal, bottnat i en 8-årings möte med Hamlet. Festivalens invigning hade påpassligt föregåtts av Göteborgs Stadsteaters höstsamling som väckte stora förväntningar.
Det var dock med ett oblodigt, mjukt och lekfullt allvar bakom leende fasader som 22 balans- hopp- dans- och rytmsäkra artister från franska Compagnie XY förtrollade publiken på Stora Teatern, som blivit nycirkusens särskilda gästspelsscen i Göteborg. Mången gång har frågan tvingat sig på, om inte nycirkusens förmåga att i sin tur förnya sig nått en vägs ände. Själva akrobatkonsten med hopp och saltomortaler i olika variationer, allt mer avancerade jonglerande och så vidare, hur skickligt och halsbrytande det än utförs, har blivit allt mer igenkännbar. Men Compagnie XY för in ett mentalt tillstånd av stillhet, generositet och solidaritet till den fenomenala skicklighet som gruppen besitter.
Ensamma går vi fortare men tillsammans går vi längre, är det budskap som Compagnie XY gjort till sitt i föreställningen ”Il n´est pas encore Minuit” (det är ännu inte midnatt).
Här byggs, som vore det ett barns lek med klossar, torn av kroppar, upp till tre på höjden, som mest med en liggande som en tvärslå på topp av dem. Säkerheten att en flygande kropp, som skjuten ur en katapult eller klättrande på varandra, ska hamna rätt på en partners axlar, händer, famn eller huvud bygger på minutiöst repeterande att mottagaren står på exakt rätt plats och på ett grundmurat inbördes förtroende. Det får vi illustrerat för oss genom ett uppenbarligen fejkat misslyckande i ett av de många sprången.
Ingen scenografi. Ingen kostymprakt. Enda attribut som används är ett antal skärmar för lyft och några specialdesignade språngbräden.
Föreställningen flyter fram organiskt, där de många personligt färgade koreografierna hakar i varandra och når ibland metaforiska dimensioner. Så fascinerar särskilt en konstruktion av de 22 kropparna, två och två på varandra, som likt pelare bildar en ring tills de elva pelarna går samman till ett kompakt torn som i sin tur rasar samman och byggs upp igen. Stämningen är lågmäld och kryddad med leenden och skratt, musiken rytmisk, i lätt mollton och dansant. Det är en opretentiös föreställning, ett grupparbete av enastående artister, som arbetar enligt en kollektiv princip, där varje medlem ansvarar för varje del av verket fram till gränsen för det fysiskt möjliga.
Förväntningarna på festivalens fortsättning är väl så stora, allt från mer cirkuskonst till stora höjdpunkter för teater och dans, uppsättningen av Ibsens En Folkefiende av teater Schaubühne från Berlin på Göteborgs Stadsteater och fyra verk i ett av Nederlands Dans Theater som avslutar festivalen på Göteborgsoperan. Däremellan gäller att pricka in alla övriga inblandade scener för de otaliga produktioner som fyller hela den kommande veckan, delvis samtidigt med kulturkalas och Pride-festival. Så nog lär man kunna känna sig som den arme utan slev, när det regnar manna från himmelen.
