[180812] En vecka in i augusti tar jag nattåget genom landet, från norr till söder. I den sena sommarkvällen står jag på perrongen och väntar på tåget, fundersam kring vad som ska möta mig på resan. För det var länge sedan sist, länge sedan jag färdades i en sovkupé med okända människor. Kanske var det någon avlägsen interrailsommar, någon gång då världen såg annorlunda ut. Så annorlunda att det är svårt att förklara för någon som inte var med. Så nära, men ändå så långt bort.
Det var en tid utan smartphones, sociala medier och bloggare. En tid då man växlade mynt och gick till telefonkiosker, automater som krånglade och slukade mynt. Telefonförbindelser som var både dyra och höll låg ljudkvalitet. Man fick ransonera sina ord, vara kärnfull och uttrycksfull. Säga det som skulle sägas inom den tid som gavs. Resten bestod av skarvar och mellanrum, budskap och samtal som inte blev av förrän man sågs personligen. Till dess fick man tänka, dagdrömma, fylla i. Göra något annat.
Ofta hände det att telefonautomaten var sönderslagen eller myntspringan fullproppad med ogiltiga mynt eller nedtryckta tuggummin. Då blev det inga samtal alls – inte där, inte då.
Ingen nåddes av tankarna där på järnvägsstationen uppe i norr, strax innan tåget rullade in och man klev på nattåget söderut. Ingen kunde heller dyka ner i sin mobiltelefon för att skärma av sig från omgivningen och vistas i sin egen bubbla.
Jag tittar upp. Staden bleknar runt järnvägsstationen och på perrongen står klungor av fjällvandrare, med ryggsäckar och vandringskängor. Förenade i skoskav och hisnande fjällvyer. Förenade i att vara tillsammans, personligen och fysiskt.
<Tåget kommer, rullar in på perrongen, punktligt och resolut. Jag stiger ombord och kliver in i sovkupén. Möts av hälsningar och åsynen av sängkläder som ligger framme. En norrländsk man, som ligger på en av britsarna, frågar mig var tåget står. Vars är vi? Umeå, svarar jag och passar på att fråga hur det funkar med sängkläderna, nuförtiden. För det är länge sen sist.
Ett ungt schweiziskt par blandar sig in i samtalet, liksom sömlöst. Samtalet kommer att handla om tåg och transportsystem. De berättar att de betalat fyra gånger så mycket för sin resa till Lappland med tåg i jämförelse med flyg, men att det är något måste göras för klimatet och miljön. Att tåg även på kontinenten har blivit något för dem som har råd och kan unna sig lyxen att vara miljömedvetna. Fast det borde vara tvärtom.
Samtalet löper vidare från nödvändiga klimatinvesteringar till främlingsfientlighet. Även där tätnar de mörka molnen på den politiska himlen. Jämförelser görs mellan Sverige och Schweiz, länderna som så många amerikanare har så svårt att skilja på. Komparativa analyser, som uppstår där i samtalet mellan oss som fram till dess varit främlingar för varandra. Främlingar på tåg. Till slut börjar samtalet klinga av, någon säger att det nog är dags att sova. Vi önskar varandra god natt och skrider in i sömnen, allt medan tåget rusar fram i den norrländska sommarnatten.
