[180809] Valkampanjen är i gång med sina olika ”frågor”, löften och utspel. Allt det, och än mer, hör till. Men under kampanjspråket och bakom väljarnas undran inför partierna och deras ledare ligger en grundfråga som långsiktigt formar våra politiska sympatier och vårt röstande.
Vad är det för samhälle vi lever i? Många ställer sig nog inte uttryckligen den frågan, men de känner svaret på sig, och ser samhället och världen efter den känslan. En professionell samhällsforskare, som jag, har till uppgift att resa frågan – och att klart och tydligt besvara den.
Vintern och våren 2018 var det en samhällsbild som dominerade hela det politiska systemet i Sverige. Den hade också ett betydande gensvar i befolkningen.
”Sverige har blivit ett invandrarland, och det är det stora problemet. Invandrarna är för många, för underliga, har många brottslingar, och tär på landets välfärd. Invandrarna måste integreras, avvisas eller deporteras.”
Framgångsrika ideologier rymmer alltid korn av sanning. Liksom alla andra rikt utvecklade länder har Sverige blivit ett invandringsland. Det är mera en möjlighet än ett problem. Invandringen betyder mer personal till sjukvård och äldreomsorg, billig städhjälp för dem som så önskar, spännande restauranger, lysande berättare, idrottsmedaljer, Eurovisionssegrar mm. Sysselsättningen bland svenska utlandsfödda är högre än bland medborgarna i flera andra EU-länder.
På försommaren vände Löfven och SAP. Invandrarnas ”integration” är inte Sveriges stora samhällsproblem. Valet är en ”folkomröstning om välfärden”. Bra så långt. Men det kom lite hastigt. Varför behövs det folkomröstning om välfärden? Där kommer bristen på en annan samhällsbild in.
Borgarna bytte samhällsbild, från löften om ”valfrihetens revolution”, nyliberal privatisering, ”satsa på dig själv”, och från fri invandring till det hotfulla invandrarsamhället. Varför? Därför att nyliberalismen gjort fiasko. Skolresultaten sjunker, medan de privata skolkoncernerna fuskar med betygen och skickar miljarder skattekronor till bolagsherrar i utländska skatteparadis. Överlämnandet av offentliga tjänster till privata företag har visat sig vara en ofantlig korruptionshärva. Osv.
En folkomröstning om välfärdens framtid behövs, därför att Sverige har blivit ett allt skarpare, brutalare klassamhälle. Med Västeuropas högsta förmögenehetskoncentration. 187 miljardärer äger lika mycket som statens hela nettoförmögenhet och värdet av hela det statliga pensionssystemet. Sverige har nu både den värsta inkomstfördelningen och den största relativa fattigdomen i Norden.
En annan bild av det svenska samhället och dess nutidshistoria är denna. Från ståndsriksdagens avskaffande 1866, arbetarrörelsens framväxt sedan slutet av 1800-talet, den allmänna rösträtten l918–20, och välfärdsbygget från mitten av 1930-taklet till mitten av 70-talet bröts stora delar av klassamhällets och patriarkatets ojämlikhet, privilegier och fattigdom ner. Omkring l980 var den ekonomiska ojämlikheten som minst. På l980-talet vände utvecklingen i motsatt riktning. Finanskapitalet släpptes löst, och skapade den stora kraschen i början på 90-talet. Från 90-talet lämnades skolan och välfärden i allt större utsträckning ut till privat profitering. Arvs-, fastighets-, gåvo- och förmögenhetsskatt avskaffades. Bolagsskatten sänktes till Trumpnivå. Kommunalpolitiker och statliga verkschefer myglar med privata bolag, och avgångna socialdemokratiska ministrar fortsätter sin karriär i affärslivet. Den politiska och den affärsdrivande ”eliten” smetas ihop. Vi håller på att få en ny överhet, omgärdad av lobbyister, konsulter och ”kommunikationschefer”. Det ekonomiska och politiska fåväldet breder ut sig. Inkomstfördelningen i dag är tillbaka på nivån vid slutet av 30-talet-början av 40-talet. Ett sekels framsteg håller på att vridas tillbaka.
Och vi står nu i början på en digital teknologisk revolution, lika omfattande som den industriella revolutionen. Den nya tekniken kontrolleras av kapitalet, och kommer att leda till ständig övervakning, mer stress, mer otrygghet och mer exploatering för löntagarna, inte bara arbetare utan också för läkare, lärare, sjuksköterskor m fl. Om inte politiska och sociala motkrafter kan mobiliseras.
Det är det här accelererande klassamhället som hotar människors trygghet, välfärd och möjligheter att förverkliga sin förmåga och sina intressen. Därför är valet en fråga om välfärdens framtid.
Medvetenhet om klassamhällets verklighet och utveckling har raserats och sopats under mattan sedan l980-talet, också inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Lärare på Åkers Runö berättade för mig att många fackliga aktivister som kommer dit på kurs saknar en bild av klass och klassamhälle, något som lärarna där försöker ändra på.
På hösten 2016 kom Daniel Suhonen och jag överens om att ta fram en systematisk översikt av det svenska klassamhället, med den fackliga tankesmedjan Katalys som bas, och att försöka föra in klassamhället i samhällsdebatten. Ett 30-tal forskare förklarade sig intresserade att medverka, av alla generationer, från studenter till pensionerade professorer, och inte bara från universitetsvärlden utan också från arbetslivet utanför. Ingen utom Katalys egen lilla stab kunde anställas, och ingen lovades någon ekonomisk ersättning. Frivilligt arbete, och var och en valde sitt område. Vi har haft två gemensamma arbetsseminarier (på Åkers Runö), förutom ett upptaktseminarium.
För att tala om mig själv, kan jag säga att jag fann arbetet med projektet Klass i Sverige både skrämmande, lärorikt och spännande. 1981 lämnade jag Sverige (för ett jobb utomlands), och även om jag tidvis arbetat i Sverige sedan dess, har jag huvudsakligen sysslat med jämförande europeisk och global forskning. Upptäckten av utbredningen och förstärkningen av kapitalets makt och privilegier i Sverige, av klassklyftornas djup, och av det förråade borgerliga politiska språket blev nästan en chock. Det var en oerhört lärorik tid av intensivt arbete, och spännande och inspirerande att arbeta tillsammans med de frivilliga forskarna med deras olika bakgrund och intressen, och med de kloka, hjälpsamma och hårt arbetande kamraterna på Katalys, Daniel Suhonen, Enna Gerin, Niels Stöber.
Resultatet hittills har blivit ett drygt tjugotal specialrapporter om olika aspekter på klass i Sverige. Under vintern och våren presenterades de var och en på offentliga möten på ABF i Stockholm. Daniel Suhonen har framgångsrikt fört ut projektet och problemen med klass i olika stora media.
Den 25 augusti släpps min sammanfattande bok från projektet, Kapitalet, överheten och alla vi andra (Arkiv Förlag).
Oavsett hur det går i valet kommer klassamhället att bestå ett bra tag, förvärrat eller bromsat. Diskussionen om det kommer att fortsätta, och vår bok och våra rapporter kommer att vara lika relevanta.
