[180725]
Om brott utförda i olika tider handlar denna bok. Tio författare i Novellmästarna bidrar med sjutton texter. Allt i från vikingatiden till svenska stormaktstiden och 1940-talets nazism fram till folkhemmets mörka sidor under rekordåren – till 2000-talets datorvärld och slutligen i ett futuristiskt förändrat Stockholm.
Varje novell har en överingress som sammanfattar tidseran där brottet gjordes.
I bokens första novell ”Sagan om dråpförsöket” får vi veta hur ett pannband användes som vapen under vikingatiden.
Bertil Falk har skrivit den på ett fyndigt sätt.
I Ahrvid Engholms ”Gossar på spionstråt” berättas om hur två pojkar kommer på spioner genom att själva på ett ganska originellt sätt spionera. Det hela utspelas på 1910-talet då högerledaren Arvid Lindman hade genomdrivit en rösträttsreform som gjorde att män fick rösta in ledamöter till andra kammaren. Det skulle dröja ett decennium till innan kvinnor fick rösträtt.
Pia Lindestrands ”Den vandrande juden” väver in en blomma med det namnet i antisemitismen under 1920-talet. Och Ahrvid Engholms ”Mörksens makter” är en charmig novell om hur ett brev hamnar fel i Stockholm och är nära att orsaka ett hot mot världsfreden 1939.
Kjell E. Genberg och Helena Sigander har tillsammans skrivit novellen ”Enleveringen” som har verklighetsbakgrund på 1940-talet.
Novellens Louise var i verkligheten”Loulou” Forsell (1922-54), journalist och författare, dotter till operasångarna John Forsell och Gurli Carlström. Hon var en tid gift med skådespelaren och sångaren Anders Börje. Hennes ena hand slets av på Skansen av en björn när hon var fyra år gammal.
Putte i novellen, var i verkligheten den adlige löjtnanten och flygaren Thorsten Akrell. Som falsk läkare lyckades han frita ”Loulou” från Beckomberga sjukhus och de båda rymde i ett flygplan från Bromma flygfält och försvann till Norge där de nödlandade på en åker innan de greps av polis.
Efter äventyret med Forsell dömdes Thorsten Akrell till sex månaders straffarbete. Han berövades titel och lön som reservofficer. Han återvände till sin familj och levde fram till sin död 1980 som pensionerad officer och godsägare. Sin älskarinna återsåg han aldrig.
Som det står i efterordet till novellen: ”Denna berättelse har verklighetsbakgrund men repliker och vissa händelser får tillskrivas författarnas fantasi och slutledningsförmåga”.
Bertil Falk återkommer med novellen ”De vita handskarna” som är fiffigt skriven. Om hur en person med pistol som jagar en annan obeväpnad man själv faller ner och dör får sig en listig förklaring som nog ingen hade kunnat förutse. Den texten har 1960-talet som tidsera.
Ulla Trenter bidrar med två noveller varav den första ”Val gör kval” utspelar sig på 1970-talet då vegetariska matlagningskurser blev på modet. Texten innehåller både svår svartsjuka och ond bråd död.
Hennes andra novell ”Ett fall i Florens” är ett slags tågluffarnovell som utspelar sig på 1980-talet, då sju svenska kvinnor åker tåg till ett seminarium i Florens om yrkeskvinnors situation i Europa, Amerika och Asien. Ulla Trenter som bott i Florens tidigare i sitt liv talar italienska flytande och det märks att hon kan fylla ut berättelsen med extra märg genom sin kultur- och lokalkännedom. Nåväl, dessa kvinnor råkar ut för diverse äventyr och varann, kan man säga, och även här slutar det med ond bråd död. Det märks att Ulla Trenter kan skriva deckare. Fast hennes språk är väldigt vardagligt och enkelt.
1990-talet representeras av Kjell E. Genbergs originella berättelse ”Den sorgsna modellen” som är poetisk, mystisk och just sorgsen på ett litterärt skickligt sätt.
Ulf Broberg skriver ”Millenniebuggen” som avhandlar hysterin kring skräcken vad som skulle hända med hissar och flygplan bland annat när 1900-talet slog om i nytt århundrade.
”För att uttrycka det enkelt, så är det här med millenniebuggen ett påhitt av kreativa konsulter som ser en chans att berika IT-branschen med raketfart, sa statsministern”
Vilken statsminister som åsyftas framgår inte i novellen, men man kan ju gissa.
Antologins sista novell har titeln ”Det enda jag inte gillar hos zillober” och är tänkt att utspela sig i ett framtida Stockholm. Så här står det i överingressen:
”2050-tal
Landet nära tidens rand befolkas av två arter som skiljer sig så lite från varandra att de borde räknas som samma. Det är de långlivade formskiftande jimbugarna och de kortlivade människoliknande rönnkvinnorna. Tragiken för dessa kvinnor ligger i att de flesta aldrig får någon partner eftersom jimbugarna är få och rönnkvinnorna många.”
Det är Cecilia Wennerström som skrivit novellen. Och här talas om zillober som ett folkslag av lägre stånd. De kör alla bussar i staden, skrapar bort tuggummi från trottoaren eller krattar löv eller något liknande. Allt i staden blir väldigt rent och bara lite klibbigt ibland, för att zillobernas tentakler är klibbiga.
”…det är just bara det där förargliga tillfället när de lägger tentakeln på ens axel som så att säga spräcker nollan, eller hur man ska uttrycka det.”
Det här är bokens bästa novell. Zillober kan tas som ett uttryck för invandrare/muslimer/svartskallar/zigenare…
Fler citat:
”Om den konstiga tjejen menade en så banal grej som att zilloberna höll på att ta över Jorden, så var det bara vad antizillobisterna, ett fåtal nördar…hade påstått i årtionden.”
”…zillober är snälla och hjälper en med allt. De är inte motbjudande alls, förutom tentaklerna…”
”De kom till oss på jorden för att de var i stor nöd och inte hade någonstans att ta vägen med sitt stora rymdskepp.”
Texten dryper av ironi men inte alltid från ett och samma perspektiv. Men helt klart är detta novellen som står som nummer ett av antologins samtliga.
De övriga håller också god novellklass. Synd att en del korrekturfel förekommer på vissa ställen bara. Boken finns redan som e-bok på internet och från 8 augusti kan den köpas i bokform i handeln eller via förlaget.
