[180718]
Att upprepa en succé är svårt. I livet, fast säkerligen ännu mer i ett författarskap, där man omges och tyngs av en krävande kritikerkår och en förväntansfull publik. Många succédebutanter snubblar följaktligen på sin andra bok, förlorade i snårskogen av förväntningar och prestationsångest.
År 2013 gav den algeriska författaren Kamel Daoud Fallet Mersault, en roman som blev en monumental succé i Frankrike och som sedan snabbt översattes till ett flertal språk, däribland svenskan. Boken kan liknas vid en poetisk och problematiserande närkamp med Camus klassiska roman Främlingen. Den namnlöse araben som mördas av Mersault i det bländvita solskenet på en strand i Algeriet, får här ett namn – Moussa. Och med namnet ges en inramning, en berättelse. Berättare är den vilsne brodern, Haroun, efterlämnad, berövad och bedrövad, men också med en brinnande iver att återupprätta sin bror och sitt ursprung.
I Kamel Daouds senaste roman Zabor eller psalmerna är mycket nytt, men också likt. Även denna bok är skriven på franska, inte arabiska som är Daouds förstaspråk. Här märks ingen tät intertextuell koppling som i Fallet Mersault, men litteraturen finns alltjämt här som en ekokammare. Tydligt märks Robinson Crusoe, äventyrsromanen som i så många generationer hade sin givna plats i pojkrummen och som gestaltade kolonialismens hierarkiska struktur: den rationella och rättrådiga Robinson som träffar den ädla men enkla vilden Fredag. Robinson leder, Fredag följer.
I handlingens förgrund står återigen en vilsen ung man, Zabor. Han bor i en by det nyligen självständiga Algeriet. Återigen placeras historien i spänningsfältet mellan fiktion och metafiktion, mellan det koloniala och det postkoloniala Algeriet, mellan hopp och besvikelse.
Huvudpersonen Zabor äger den förunderliga förmågan att förlänga människors liv genom att skriva om dem. Eller som det uttrycks i romanen: ”Att skriva är det enda som motverkar döden.” Tack vare denna förunderliga gåva bjuds Zabor in att skriva vid dödsbädd efter dödsbädd. Här ges vältecknade inblickar i byns liv och människor som befolkar den.
Själva namnet Zabor anspelar på Koranens motsvarighet till Psaltaren, där profeten David – eller Daoud som det blir på arabiska – har nedtecknat Guds ord.
En tydlig intertextuell passning görs till det arabiska eposet Tusen och en natt, där Scheherazade, natt efter natt, berättar sagor för kung Shariar för att förlänga sitt eget liv. Här förlänger istället Zabor andras liv genom sitt berättande som nedtecknas i skolhäften, som både bokstavligt och bildligt är livsviktiga, eller som det berättas: ”Världens undergång är för mig den dag då någon stjäl mina skrivböcker och strör dem för vinden på gatorna som barnen gör med sina skolhäften när sommaren börjar. Namn som offentliggörs, släktträd som smulas sönder, måleriska skildringar av världen vilka bara bitar som fastnat på buskarna ute på fälten återstår. En skingrad encyklopedi som en världsomfattande naturkatastrof.” (s.41)
Berättandet som förevigande och förtrollande är ett vanligt tema i litteraturen. Att berätta tycks ju vara ett evigt och universellt mänskligt behov, något som ger tröst, mening och lust åt oss alla. I Kamel Daouds författarskap utgör berättandet ett framträdande tema, en mekanism som inte bara genererar konkreta berättelser, utan också upprättar ständigt nya perspektiv på vad narrationen och det narrativa gör med oss.
Och mitt i allt detta placeras den såriga postkoloniala erfarenheten, som ett vittrande monument och ett bultande infekterat sår. Algeriet – då och nu, ett land som länge vinglat omkring mellan hopp och förtvivlan, mellan diktatur och demokrati, mellan stagnation och utveckling.
I Fallet Mersault är denna postkoloniala erfarenhet tydligare framskriven, den intertextuella kopplingen till Camus Främlingen skarp och direkt. Författaren skriver inte bara in ”den namnlöse araben” i litteraturhistorien, utan visar också vad ett postkolonialt perspektiv kan vara och hur det kan gestaltas, här och nu.
I uppföljaren Zabor är det postkoloniala perspektivet mindre framträdande. Huvudpersonen beskriver sig själv som ”en arabisk Robinson på en ö utan språk, papegojans och ordens herre” (s.51). Istället tränger sig en annan tematik fram i förgrunden – det problematiska förhållandet mellan fader och son, mellan individ och familj, självständighet och gemenskap.
Huvudpersonen Zabor besöks oväntat av sin halvbror, som ber om honom att komma med till sin faders hem, en plats där Zabor inte känt sig välkommen, men där han nu ska verka som historieberättare för att uppskjuta faderns död.
Rakt genom skildringen tecknas en inkännande bild av en ensam och utstött ung man, en yngling som tar sin tillflykt till böckernas och berättelsernas magiska befriande värld. Berättandet blir således både en livgivare och livavskärmare, något som paradoxalt nog både kopplar ihop berättaren med livet och omgivningen, men samtidigt också håller honom avskild i en narrativ kokong.
Att upprepa en succé är – som sagt – svårt. För sammantaget är Fallet Mersault en betydligt starkare roman än Zabor. Kanske hänger det på formatet, för Zabor är en långt mångordigare och mindre fokuserad roman än Fallet Mersault.
Likafullt har vi i båda fall att göra med högkvalitativ litteratur, sådan som virvlar upp våra känslor och vrider våra tankar. Litteratur som får oss att känna livet djupare och tätare. Litteratur som fyller oss med glädje över att läsa och kunna ta del av berättandets magi.
Referenser
Daoud, K. (2018) Zabor- eller psalmerna. Stockholm: Bokförlaget Tranan.
Daoud, K. (2016) Fallet Mersault. Stockholm: Bokförlaget Tranan.
