[180715] Mannen utan skugga är en av den oerhört produktiva Joyce Carol Oates bästa böcker. Här komplicerar hon på ett mästerligt sätt viktiga spörsmål om mycket svåra och viktiga problem.
Spännvidden är stor, det rör sig om allt från forskningsetik till kärlekslängtan, från vilket pris de vetenskapliga framstegen kan få kosta när det gäller att exploatera människor till hur mycket den som älskar kan offra för sin kärleks skull, men resonemangen går också andra vägen: kan det vara till gagn för en människa att utsättas för experiment som i utbyte ger en drägligare tillvaro än som annars blivit fallet, och får den som offrar för sin kärleks skull också göra sin älskade till ett utsatt offer?
Den unga Margot Sharpe inleder sin vetenskapliga bana som doktorand hos den berömde neuropsykologen och professorn Milton Ferris, som forskar om minnesfunktioner. Han har just i sitt laboratorium fått tillgång till en patient som efter en svår virusinfektion fått bestående hjärnskador som förstört närminnet. Patienten minns dock det mesta av vad han varit med om innan infektionen skadade hans hjärna. Under trettio år, från 1965 till 1995, ska Margot Sharpe bedriva forskning om minnesförlust med denne patient som forskningsobjekt. Hon ska publicera otaliga vetenskapliga artiklar om honom, hon ska avancera till att själv bli professor och den store Milton Ferris vetenskapliga arvtagare. Det blir han som får Nobelpris, men hon får ändå alla tänkbara andra prestigetunga priser.
Patienten Eli Hoopes finner sig väl tillrätta med sin tillvaro söm försöksperson, varje dag hälsar han lika artigt som dagen innan på den för honom helt okända Margot Sharpe. Det är en smula dråpligt men också väldigt tragiskt. Han har det gott ställt ekonomiskt och bor hos en likaledes välbeställd äldre kvinnlig släkting. Han klär sig väl och vårdar sitt utseende. Han är orienterad när det gäller tiden fram till 1965. Men ibland rör sig i hans inre vissa egendomliga och skrämmande minnesbilder. Han ser en död flicka i en bäck med strömmande vatten. Bilden väcker ångest och underliga känslor av skuld.
Margot Sharpe kommer att begå en allvarlig försyndelse, hon förälskar sig i sin försöksperson. I vetskapen om att han ändå från gång till gång ska glömma vad som hänt inleder hon en sexuell relation med honom. På något vis tänker hon sig att de har en framtid tillsammans. Men för mannen utan närminne finns det ingen framtid möjlig att föreställa sig. Han har inte den till samtiden knutna verklighetsuppfattning som skulle göra det möjligt för honom att bilda sig en relevant bild av en tänkbar framtid.
Under en tid har Margot Sharpe en kärlekshistoria med Milton Ferris. Hon får så småningom inse att hon som älskarinna bara varit en i en lång rad. Ändå försvarar hon sin mentor när en vass kritik mot honom på institutionen kan leda till att han får ett ärelöst avsked. Joyce Carol Oates ger en gripande bild av hur en människa kan slitas mellan lojaliteter, hur hon kan går ner sig allt djupare i ett moras av förbjudna känslor som hon i en ständig kamp med sig själv måste försöka rättfärdiga.
Oates är som vanligt mycket påläst, hon har satt sig in i en omfattande litteratur på det neurovetenskapliga området, vilket ger stadga och trovärdighet åt den ram av forskningsarbete och publiceringar som hela tiden måste pågå medan lidelserna härjar själen.
Här finns också en ovanlig och spännande infallsvinkel på de ständiga frågor som rör sig kring vilka skillnader som kan förekomma mellan kvinnlig och manlig kärlek. Den minnesstörning Eli Hoopes lider av blir också en bild av den kortsiktiga och ogenomtänkta driften, som kan övertrumfa förnuftet, och när han börjar visa intresse för de unga kvinnliga assistenterna i laboratoriet i stället för den åldrande Margot Sharpe som givit hans liv mening blir det en bitter erfarenhet för henne. För honom däremot, blir det ju ingen erfarenhet alls. Alltså kan han göra den igen nästa dag.
Joyce Carol Oates hör ju till de ständigt Nobelpristippade. Nu har hon skrivit en bok i Nobelprisklass – men det är förstås tills vidare för sent, efter alla turer kring Akademien. Synd det.
