[180708] Jag sitter på café Machiavelli på 85: e gatan i New York. Det är inte mycket folk här, bara tre gäster utöver mig. Det är en lugn mellantid, vilket passar mig utmärkt. Jag har promenerat länge och vill ha en plats för att koppla av. Inredningen är italiensk och klassiskt charmig och de höga fönstren mot Columbus-avenyn ger mycket ljus. Det finns ett piano i rummet men ingen pianist har kommit och just nu spelas jazz i högtalaren
Jag har precis korsat parken och gått några kvarter in på övre västra sidan när jag hittar det gamla caféet. Jag tänker att det är lustigt, för jag har just skrivit en krönika om Machiavelli. Jag tänker på krönikan och jag tänker på Machiavelli. Jag tänker på hans staty i Florens utanför Uffizi-museet. Sen tänker jag på New York. Det är en stad jag har älskat sedan mitt allra första besök.
Själva Manhattan är ganska säkert, även på nattetid. Det finns områden man inte bör gå till, särskilt om man är kvinna, men överlag är det numer säkrare än i en del svenska städer, åtminstone söder om Harlem. Så har det inte alltid varit. Jag tänker tillbaka på de filmer och polisserier jag såg som liten och som skildrade New York i sjuttiotalsmiljö. Det verkade betydligt risigare.
Staden New York har gjort mycket medvetna satsningar för att förbättra säkerheten just på Manhattan som är centrum för både turistindustrin och finanssektorn. Dessa satsningar har gett resultat, men också pressat ut kriminalitet till andra områden utanför Manhattan. I processen har man också jagat bort uteliggare från områden som Grand Central Terminal, och gjort delar av fattigdomen mindre synlig. Man har inte utplånat eller minskat den, bara förskjutit den till andra platser.
År 1975 gick staden New York i ekonomisk konkurs. År av utflyttning och avindustrialisering hade minskat skattebasen och ökat utgifterna. Dessa täcktes till en början med federalt stöd, men plötsligt avbröt president Nixon detta och den ekonomiska krisen var ett faktum. Staden utsattes då för ett experiment med en ny ekonomisk politik, nyliberalismen. Dessa idéer med fokus på privatisering, avreglering och marknadslösningar för det offentliga, hade bara testats i praktiken på ett ställe två år tidigare, i Augusto Pinochéts Chile.
Efter militärkuppen 1973 behövde Pinochét ett ekonomiskt program och han hämtade det från Chicagoskolan och Milton Friedman. Reformerna i kombination med den hårdföra dikaturen hade enorma negativa sociala konsekvenser i Chile och särskilt i vissa regioner, som Valpariso. Samtidigt växte ekonomin och helt nya sektorer kom fram. Till exempel började man odla och blev plötsligt en ledande Kiwi-exportör.
Chile var ett testområde för de nya ekonomiska teorierna och 1975 stod New York på tur. Efter att ha testats här kunde de sen köras i stor skala i Storbritannien efter Thatchers tillträde som premiärminister 1979 och i USA under Reagan från 1981. Dessa båda skulle sen driva samma idéer i de internationella institutionerna Världsbanken och IMF och 1980-talet blev nyliberalismens decennium globalt.
Samma grundläggande filosofi som vi lever med än idag, men som drivits allt hårdare, särskilt genom ’New Public Management’ (NPM), vilket handlar om att hela den offentliga sektorn ska drivas efter marknadsliknande principer. Det senare var reformer som skulle effektivisera och förbättra den offentliga sektor som vuxit sig stor och byråkratisk under 1970-talets industristat. Nya systematiska studier har emellertid visat att den offentliga sektorn varken blivit bättre eller billigare, snarare tvärtom. Filosofin med marknadsprinciper i den offentliga sektorns kärnverksamhet har också kritiserats, inte minst av mig själv, för korrumperande effekter såväl som för att skapa arbetsmiljöproblem.
Jag funderar på vad som har hänt efter all kritik mot NPM. Själv har jag kritiserat det i några radioessäer 2013 i Obs P1 och sen i en lång rad artiklar i olika dagstidningar. Jag har också föreläst om det inför politiker i regioner och riksdag. Inför valet 2014 lovade regeringen se över styrformerna i den offentliga sektorn och hitta vägar bortom NPM och civilministern skulle få detta som särskilt uppdrag. Idag fyra år senare tänker jag att det inte har hänt något alls med detta.
Några seminarier, en delegation, en del utspel, men i grunden drivs NPM kanske ännu hårdare idag än för fyra år sedan. Just denna typ av marknadsliberala reformer ger nämligen ett stort utrymme för mer direkt politisk styrning än vad som var fallet med den gamla så kallade regelstyrningen. Nu kan politiska mål sättas upp, vilket passar för den identitetspolitik som regeringen med Miljöpartiet i spetsen vill driva. Man kan politisera olika verksamheter, som museer och universitet, och minska utrymmet för professionerna (läkarna, lärarna, antikvarierna, och så vidare).
Jag tänker att de krafter som önskar den här typen av nyliberal styrning i den offentliga sektorn är mycket starka. Svenskt Näringsliv lobbar hårt för det. Den förre alliansregeringen ville ha det för att främja privata intressen över det offentliga. Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill ha det för att driva sin identitetspolitik.
På caféet tänker jag att det inte spelar så stor roll att man skriver kritiska artiklar eller att forskning och andra studier visar på reformernas ineffektivitet. Jag tänker också på att det var här i New York det började. I liten skala testades det först här. Staden var bankrutt 1975 och pressades till reformer med marknadslösningar. Avgifter infördes för universitetsstudenter på stadens universitet CUNY. Kärnverksamhet som räddningstjänst och polis utsattes för nedskärningar och pressades investera pensionsmedel i särskilda obligationer.
I kölvattnet växte sociala problem med fattigdom och kriminalitet. Det stämmer bättre med de gamla polisfilmerna. Den nyliberala politiken med påtvingade besparingar och nedskärningar drabbade brandkåren och polisen hårt och det gick så långt att dessa tillsammans började ge information till turister att dessa inte kunde förvänta sig hjälp i staden om det till exempel skulle börja brinna i deras hotell. En broschyr skapades som skulle tjänstgöra som en ”överlevnadsguide för turister”. Broschyren fick titeln Welcome to Fear City (välkommen till rädslans stad) och hade en dödskalle innesluten i en huva på omslaget. Underrubriken var ’en överlevnadsguide för besökare i New York’.
Kriminaliteten och det ökande dåliga ryktet gjorde att turistnäringen drabbades. Nu reagerade politikerna och insåg att något måste göras för att bättra på stadens rykte. Fokus blev på att göra Manhattan säkert. Det var hit turister och resenärer kom, inte till New Jersey eller Queens. Segregationen är också mycket tydlig. Sätter man sig på ett tåg och åker norrut kan man se det direkt och mycket påtagligt.
Jag avbryts i mina tankar. Det börjar nu dyka upp fler gäster på Machiavelli. Jag tittar på klockan och ser att det närmar sig middagstid, det vill säga kvällsmiddag när restauranggästerna börjar dyka upp. Machiavelli är både café och restaurang. En pianist dyker också upp. Det är en kombinerad pianobar-restaurang- och cafémiljö. Jag funderar på om jag ska äta middag här men bestämmer mig för att gå vidare. Jag har många kvarter att gå och jag har även en annan restaurang i sikte. Jag reser mig, betalar och beger mig söderut.
