[180629]
Ulf Lundells senaste bok är ingen roman utan en dagbok, kan man säga, där han reflekterar över det mesta i tillvaron. Han har det tråkigt emellanåt och vet inte riktigt vad han vill ibland. Men så gott som varje morgon tar han en lång promenad i den fridlysta nationalparken intill där han bor och sätter så att säga igång sig själv.
Svinaberga, Elleborg i Kivik är adressen där han bor. Om huset får vi veta en del, bland annat att det behöver repareras ibland och han muttrar över försenade hantverkare som inte kan hålla tider. Han berättar ingående om sin matlagning när han lagar till sig själv och någon gång till exfrun S (som han benämner henne) som kommer på besök. Han har köpt ett eget hus till henne efter det treåriga äktenskapet och det ångestrider honom ibland. Men de två driver ett galleri tillsammans i Simrishamn och är goda vänner men man förstår att det ändå inte har varit problemfritt att separera.
Annars är det mycket fåglar i texten, som vanligt, då Lundell är ornitologiskt kunnig. Ett arv han fått efter sin far. Prosadikter varvas med återberättande text. Allt känns ärligt, att det kommer från hjärtat. Signifikant för allt Ulf Lundell skapar i såväl böcker som musik.
I mars 2017 får han beskedet att hans första fru Barbro har tagit livet av sig. Det är så klart en stor chock men som han skriver:
”Jag borde väl känna nånting mer. Jag känner efter. Jag vet inte om jag orkar gå tillbaka. Varför. Det var den kvinnan jag försökte bygga mitt vuxna liv tillsammans med. Men det är så längesen och vi har inte setts på år och inte pratat med varann. Det har bara legat där som nånting…ont. Jag har sagt åt mej att gå till en terapeut om inte annat för att få redskap att rensa ut allt det där ur blodet. Det är skuld och det är vrede om vartannat.”
Ulf och Barbro fick tre barn tillsammans och var gifta i elva år.
”Min yngste son mejlar och säjer att han inte riktigt förstår att han lever på som vanligt, som han inte skulle ha rätt till det riktigt. Men han anar ett annalkande mörker. Jag svarar att levt liv är det enda som kommer att få rätsida på det här. Distans och öppningar. Annat. Nytt. Tid.”
Uppenbart är att han dricker alkohol igen. Det kan bli en vecka på vin och en påskhelg med gin och tonic. Men så kommer baksmällan och bondångern till honom och han lever sunt ett tag. Äter vitaminer och nyttig mat.
Vädret kommenterar han regelbundet. Och sport på TV tittar han på. Även på Formel 1 tävlingar. Han retar sig på vissa sportkommentatorer ”som inte kan få nog av sig själva.”
Han spyr galla över annat också. Som en kvinnlig programledare i TV 4.
”Lotta Engberg gör mej spyfärdig.
Det måste bli sagt. Jag vet, det är inte poesi direkt men vem vet?
Det är inte så att jag får skylla mej själv för att jag fortfarande köper
så kallade kvällstidningar
det räcker med att gå på Ica eller Coop
så kan jag inte undgå hennes
frivolt kisande blick
hennes lite skevt småkåta smajl
alltid redo för lite rajtantajtan och
inkomster på
oss i populasen: köp lotter, gotter
Jag mår illa”
Dessutom ogillar han att Niklas Strömstedt spelade på hans gamla gitarr, när paret Strömstedt besökte hans dotter Sanna och Mikael Persbrandt i det där TV4-programmet. Niklas sjöng lite på hans låt ”Sanna” från 1984, en översättning Ulf gjort av Bruce Springsteens ”Sandy” – och Ulf Lundell förbannar det tilltaget.
Det verkar som att han vill ha makten över hur hans musik presenteras i medierna.
Han håller på att spela in nya låtar hemma i en portastudio under skrivandet av denna bok. Dubbel cd:n som senare kom ut med titeln ”Skisser”. Nytt är att han skrev texterna först och sedan musiken. Men han är ytterst tvivlande till musiken, dels för att han inte längre har ett givet skivbolag och dels för att han tycker att låtskapandet hör ungdomen till. Han har planer på att ge sig ut och turnera 2018, skriver han, men av det blev väl intet, vad jag vet.
Språket pulserar av mångordiga vågrörelser, som vanligt när det gäller Ulf Lundell. Fast jag tycker ändå inte att denna bok är ”en Jack för en ny tid” som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev i sin recension. Nej, ”Jack” står i särklass bland det Lundell skrivit, anser jag.
Men kanske är det på detta sätt som Lundell ändå ska läsas: i prosadikt-form med återberättande text däremellan. Hans romaner har på senare år innehållit alltför krystade intriger och jag-formen i hans berättande har alltid varit så hemskt mycket privatpersonen Ulf Lundell, egotrippad som han är. Både som författare, artist och målande konstnär.
Den kristna tro som han lät vuxendöpa sig till i slutet av 80-talet finns inte hos honom längre. Han verkar ha tappat tron på alla sorts religioner. Han läser filosofi numera, Husserl och Heidegger. Och Kierkegaard. Bland annat.
President Trump i USA svär han ve och förbannelse över. Hur kan amerikaner vara så dumma och rösta fram en sån som han till det ämbetet?
”Hörde idag på programmet Människor och tro att dom högerkristna i USA dom bryr sej inte ett skit om Klimathotet. Finns det ett sånt, menar dom, så kommer Gud fixa det. Varför är just USA så fullt av inskränkta idioter? Beror det på att dom isolerat sej så pass som dom gjort från Den Gamla Världen?”
Husägare och bilägare med trädgård och gräsmatta som klipps regelbundet. Nån resa till Stockholm blir det ibland men han vill inte flytta dit igen, skriver han. Men han vill flytta från det hus där han nu bor. Känns lite tomt sedan S flyttade efter skilsmässan.
Allt detta och mer därtill får vi oss till livs när vi läser dessa 636 sidor.
Ett sista citat, som jag kan skriva under på själv, får ni här ur boken ”Vardagar”:
”Vinner Alliansen valet hösten 18
tror jag inte jag orkar stanna i landet”
