[180616] Sommarsemestern står för dörren, en tid som ofta präglas av läsning och resor. Vid poolen eller i hängmattan. Ett sätt att förena dessa två storheter är att läsa om att resa. Här finns vanligtvis två spår, texter som handlar om att resa till en viss plats eller texter som rör sig kring fenomenet att resa.
I Per J Anderssons För den som reser är världen vacker, utgiven under fjolåret, ges läsaren en riklig dos av båda två, även om ett allmänt reflekterande och filosoferande kring resande dominerar. För vad gör egentligen resande med oss människor? Det enklast svaret – resor berikar oss, vidgar våra vyer och förändrar våra perspektiv. Resande utmanar och får oss att ”söka meningen livet bortom arbetets tvång och kampen för överlevnad” (s.13). Som en av grundarna till resetidningen Vagabond är Per J. Andersson van att både resa och skriva, vilket märks mer än väl. Prosan flyter lätt och ledigt, beskrivningarna sitter precist. Man känner sig som en både nöjd medpassagerare och läsare.
Himalaya, Dolomiterna, Peking, Mumbai eller den grekiska övärlden – överallt rör sig författaren med känsla för hur helheter och detaljer ska återges.
Men samtidigt som författaren flaggar för resande finns en kritisk udd i texten. Det gäller att resa sig från solstolen och ta sig utanför hotellområdet, sätta sig på en buss eller hyra en bil och ta sig bortom det förväntade och invanda. Go local, som det också heter.
En annan kritisk udd handlar om klimatpåverkan. Vi måste ta mer ansvar för hur vi reser. Här är tåg en viktig nyckel, som pekar framåt och bakåt på en och samma gång. För gårdagens interrail formade generationer av europeiska ungdomar, unga som skapade band till varandra och sin gemensamma kontinent, ett resande som punkterades under 90-talet då priserna på flygresor dumpades samtidigt som tåget blev både dyrt och drabbades av eftersatt underhåll och styvmoderliga politiska beslut. Men allt kan naturligtvis förändras, speciellt om det finns en både politisk och folklig vilja att lyfta tågresandet igen.
För tåg erbjuder inte bara ypperliga möjligheter att umgås och lära känna andra människor, utan har också något meditativt över sig, enligt Per J Andersson:
Allra bäst föds tankar när landskapet glider förbi i ett lagom tempo. Tåget rör sig i ett lagom tempo. Tåget rör sig tillräckligt snabbt för att man inte ska bli uttråkad av oföränderlighet, tillräckligt långsamt för att man ska kunna urskilja detaljer och enskildheter. Så mycket mer livgivande än flygplanets eller för den delen oceanfartygets färd med sin enahanda utsikt över oändliga molntäcken eller ett monotont hav” (s.78).
Blir bara tåget billigare och rustas upp igen, menar Per J. Andersson ”att alla normalt funtade skulle ta tåget när de ska ner till Kontinenten” (s.80). Den som lever får se.
Det flaggas också för långsamt resande, där själva förflyttningen är en del av njutningen och upplevelsen. Vandra, cykla eller flanera. Äta lokalproducerat och använda ekologiskt inriktade boenden, med förnyelsebar el, genomtänkt resurshantering och sopsortering.
Ibland kommer en liten grymtning eller grimas över mig under läsningen. Kan reseindustrin verkligen bli så förnuftig och hållbar? Handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt och pekar inte allt för många kurvor allt för fel? Den senaste årens turistboom handlar ju i hög grad om att Kinas och Indiens svällande medelklass vill leva lika lyxigt som vi, resa och unna sig saker? Varför skulle de ta ett steg tillbaka och leva enkelt på semestern, utan att ha upplevt de drömresor som många européer redan gjort och blivit mätta på? Här påminner tonen en del om Hans Rosling vars optimism visserligen är härlig att ta del av, men håller den? Kan positiv tro dämpa och vrida tillbaka miljarder människors konsumistiska beteende som eldas på dagens globalkapitalism och webbnarcissism?
Nog om det. Boken innehåller det mesta som en litteraturälskande resenär kan önska sig. Historiska perspektiv, väldoserad lärdom, medryckande miljöbeskrivningar och skarpa iakttagelser, ofta i dialog med andra resande författare – exempelvis Jenny Diski, Bruce Chatwin och Henry David Thoreau. Och allt avslutas med litteraturtips, lika lämpliga i tågkupén som i hängmattan.
