[180612] Simone de Beauvoirs dagboksroman Den brutna kvinnan utkom i franskt original år 1967 och föreligger nu i flyhänt svensk översättning av Kristoffer Leandoer. Det är inte en dag för tidigt, för detta är en mästerlig psykologisk studie i hur en människa kan såras och brytas ner i en plågsam process till följd av en händelse som även om den är omvälvande också bör vara möjlig att bemästra.
Det handlar om vad som idag i vardaglig tala kallas att bli dumpad, men här är det förstås betydligt mer komplicerat. Det handlar om ett äktenskap som varat i över tjugo år, i en genuint stabil borgerlig fransk övre medelklass. En dag kommer mannen Maurice hem och berättar för sin hustru Monique, bokens huvudperson, att han inlett en relation med en annan kvinna, en för sitt skarpsinne och sin framgångsrika karriär känd advokat, Noëllie.
I den samhällsklass och kultur som paret Monique och Maurice tillhör är det ett förhållande som kan beklagas men som också på ett smakfullt sätt bör hanteras när mannen etablerar en relation utanför äktenskapet. Monique förhåller sig också till vad konvenansen kräver till att börja med, i övertygelsen om att den andra förbindelsen kommer att bli tillfällig och att det är en naturlig egenskap hos mannen att i en mogen medelålder söka sig en ny kärlekshistoria, som ett slags bekräftelse på att han fortfarande kan ”erövra” en kvinna och därmed visa sig fortsatt manlig och viril i sin egen självbild. En uppfattning som också delas av de vänner Monique så småningom diskuterar situationen med.
Men efterhand, och berättat med ett psykologiskt litterärt handlag som är oerhört känsligt, börjar tvivlen spira hos Monique. Är det hos henne själv något brister? Var det ett avgörande misstag när hon för tjugo år sedan påverkade Maurice så att han övergav den kliniska läkarbanan för att bli forskare? Har han innerst inne aldrig förlåtit henne? Var hon inte alls den goda mor för sina två döttrar som hon själv tagit för givet varit fallet? När Maurice börjar göra resor med Noëllie måste Monique erkänna för sig själv att Noëllie möjligen inte är den cyniska satmara som hon tänkt sig och att hon kanske inte alls har någon beräknande karriärfrämjande avsikt med förhållandet med Maurice.
Det som vid den här tiden var ett kanske större problem än i dag gör sig också gällande: Monique börjar tvivla på att hennes livsval, att inte yrkesarbeta utan vara hemma med barnen och bygga upp ett stabilt och trivsamt hemliv varit ett misstag. Denna tvekan underblåses också av Maurice, som pendlar mellan dåligt samvete och beslutsamhet att driva förbindelsen med Noëllie vidare utan att förlora Monique. Han erbjuder sig att ordna en anställning åt henne, men det börjar bli för sent. Hon testar, men det känns meningslöst.
Dagboken sträcker sig från den 13 september till den 24 mars. Monique konstaterar i en parentes att ”det är underligt med en dagbok, det man tiger om är viktigare än det man skriver”. Men Simone de Beauvoirs litterära handlag är sådant att det Monique ”tiger om” i själva verket kommer att stå i klartext för läsaren, genom den hemlighetsfulla akt av förståelse och insikt som den goda litteraturen erbjuder.
Simone de Beauvoir har ju genom sin analys av den patriarkala samhällsordningens maktstruktur i Det andra könet från år 1949 en befäst klassikerposition i det västerländska tänkandets historia. Med Den brutna kvinnan ger hon en mer skönlitterär gestaltning av detta samhälles funktion.
Frågan som ligger under texten genom boken är förstås om det finns någon utsikt till räddning av Moniques och Maurices äktenskap. Den kommer att besvaras.
