[180528] Länge har storstäder tävlat om att bygga det högsta huset. I ungefär ett sekel har denna tävlan pågått. Nu börjar det bli banalt att tävla om vem som kan kissa längst eller högst, så nu letar stadsbyggare efter andra argument. Vilket dopningsmedel är det som driver husen till allt högre höjder?
En bit in på 1900-talet drevs estetiken av gripbar småskalighet. Wiens store stadsbyggare Otto Wagner ritade runt förra sekelskiftet hus med stor omsorg om detaljer, ungefär på samma sätt som med låga hus. Varje våningsplan var utsmyckat lika minutiöst som alla andra våningar där den nya standarden tycks ha blivit sex våningar höga hus. Även idag hundra år senare beundras Wagner av storstadsvurmare.
Bild nedan: Till höger hus ritat av Otto Wagner
De första skyskraporna på Manhattan i New York som byggdes på fram till 1930-talet influerades fortfarande av den wagnerska estetiken. Empire State Builldning, som blev klart 1931, är som en uppgradering av den klassiska låga byggnationen. Huskomplext uppvisar fortfarande stor omsorg om detaljer, ofta toppat av en krona som påminner om den europeiska stadens borgerliga imitationer av slottstorn. Samtidigt integrerades skyskraporna någorlunda i det urbana rummet tack vare offentligt tillgängliga gatuplan. Alltför många avsteg från den tanken har dock gjorts på senare tid.
Skyskrapornas era började i kapitalismens ledande stad New York. Den enkla logiken när trycket på att få vara verksam på Manhattan ökade var att bygga högre och än högre. I början tänkte man småhus fast större och högre. Till slut nådde man en gräns och den gick vid tillkomsten av Empire State Building. Sen kom ett krig och produktionen koncentrerades på annat.
När skyskraporna fortsatte mot nya höjder var det med en ny form av estetik. Mer avskalade, förvisso. Men egentligen går det inte att jämföra de nya skyskrapornas estetik ens mot de tidigare. Twin Towers på södra Manhattan var avskalade och kyliga men inte anonyma. Tvärtom höjden gjorde dem till ett påtagligt inslag i stadens skyline. Många skulle hävda att tornen saknade scharm. Det nya tornet, som ersatte tvillingtornen efter terrorattacken 2001, har inga blinkningar åt arkiterkuthistorien men leker lite med geometriska former. I övrigt är fasaderna som jättelika speglar, liksom många andra skyskrapor runt om i världen.
Bild nedan: Till höger det nya tornet vid World Trade Center på Manhattan
Några av dem avviker dock från den spikraka minimalismen. Som Turning Torso i Malmö. Tornet är visuellt utmanande och ger illusionen av att stå i obalans i vissa vinklar. Tornet tycks ha löst alla band till en mer restriktiv hållning till byggandet av skyskrapor i Sverige. Både Göteborg och Stockholm är på gång med stora projekt. Många kritiska röster mot att bygga skyskrapor i gammal stadsmiljö tycks få alltmer tynande röster. Frågan är vilka krafterna är som öppnar dessa slussportar till himlen?
Tidigare argumenterade förespråkarna för skyskrapor att en sådan sätter staden på kartan. Med tanke på att många städer har satsat på att få världens högsta torn har väl det argumentet övergått i likgiltig apati. Undantaget i Sverige är väl Turning Torso, som ändå står som ett utropstecken i staden. Från början var det tänkt att bli ett hus med bostadsrätter, men intresset var så svagt att det landade i hyresrätter. Men en tanke på rimliga hyror förblev en dröm.
Trots att Turning Torso höll på att sluta i konkurs, vilket hade slagit hårt mot Malmös medborgare, är det här man hittar svaret på frågan om varför vi ska ha skyskrapor: pengar. Men det behövs ett förtydligande. Göteborg expanderar visserligen men har inte lika febrig marknad som Manhattan hade till runt 1930. Göteborg har inte heller någon relativ brist på byggytor.
Före 1990 var tanken på att bygga skyskrapor i Sverige en död fråga. Men i takt med att bostäder har blivit en allt viktigare ekonomisk faktor i landets ekonomi, desto starkare har tanken vuxit. I retoriken kring Karlatornet anspelar man på den folkliga tonen i umgänget som har fått sin bästa näring från de breda befolkningslagren, främst arbetarklassen. Byggherren Serneke skriver om bygget: ”Vi vill skapa en stadsdel som får ala göteborgare att lyfta blicken och sträcka på sig”. Det de då anar är några stora etagevåningar, penthouse, på närmare 400 kvadratmeter till inköpspriset 66 miljoner kronor. Men man får sträcka rejält på sig för att få en närmare inblick.
Resultatet blir förstås inte ett Göteborg som en smältdegel. Karlatornet blir en manifestation av en resa som redan är påbörjad med de senaste årens satsning på den välmående medelklassen vid sidan om överklassen: den alltmer segregerade staden.
