[180526] Är du den sortens teaterbesökare som föredrar att vara passiv observatör på tryggt avstånd från scenen? Som bävar inför interaktivitet och delaktighet? I så fall rekommenderar jag dig att undvika Skogen den här helgen. Där huserar nämligen Poste Restante, en performancegrupp som gärna förvandlar publiken till aktiva medskapare och skådespelarna till en sorts vägledare eller katalysatorer i gruppsykologiska äventyr.
Deras senaste verk på Skogen startar redan vid entrén, vars fönster är hemlighetsfullt igentejpade. Varför får jag inte se vad som pågår därinne? Eller är det insidan som ska skyddas från världen härute?
Vi leds in i smågrupper. Några medlemmar från det som kallas Kamratföreningen Leviathan välkomnar oss som lärlingar. Regel nummer ett: kapitalistiska symboler är förbjudna, och logotyper på våra kläder döljs med vit tejp. Regel nummer två: inga inspelningar får göras, inga anteckningar får lämna lokalen.
Fler detaljer vill jag inte återge – inte av respekt för spelets bestämmelser, utan för att undvika spoilers. Den här upplevelsen handlar nämligen väldigt mycket om att vara oförberedd och öppen. Att delta med kropp och sinne, att följa instruktioner – eller inte göra det – och att förhålla sig till det som händer runtomkring en.
Officiellt kretsar detta experiment kring utopisk jämlikhetssträvan, och samhällets behov av att undertrycka individens grundläggande instinkter. Men för egen del går tankarna framför allt till Stanley Milgrams och Philip Zimbardos undersökningar av auktoritet och lydnad. Föreningen säger sig vilja hjälpa oss att utmana makthierarkier och invanda beteenden. Samtidigt övervakar, korrigerar och belönar den oss beroende på hur väl vi följer dess principer. Situationen försätter mig i ett obehagligt dilemma. Ska jag inlemma mig i det sektlika rollspelet som en god kamrat, eller lyssna på samvetet som vill säga ifrån mot förtryckartendenserna?
För egen del utvecklar sig besöket till en kamp mellan en önskan att utmana mig själv på anvisat sätt, och en motvilja att genom lydnad bekräfta och bejaka den tillfälliga fiktionens egna makthierarkier. Men varje upplevelse är unik – särskilt i ett verk utan tydligt manus och ett förlopp präglat av de medverkandes gruppdynamik och spontana beteenden. I detta avseende har Poste Restante återigen lyckats med någonting värdefullt: att ta besökaren i handen och ledde hen ut ur sin komfortzon, till ett tillfälligt rum med utrymme för individuellt och kollektivt utforskande.
