[180524] Nyligen gick den framgångsrika amerikanske författaren Philip Roth ur tiden. En ständig nobelkandidat som aldrig fick det pris som han enligt många förtjänade, en man som skrev om andra män på ett sätt som ofta beskrevs som okänsligt för kvinnliga erfarenheter. Grabbigt, gubbigt eller rent av kulturmannamässigt. Inget blir sig kanske likt efter me-too-kampanjen.
Om Roths författarskap har det sagts och skrivits mycket. Kvalitativ populärlitteratur är ett epitet som bitit sig fast. Andra menar att Roth var den största skildraren av efterkrigstidens USA. Den litterära smaken är en bok med många sidor.
Själv kan jag inte undgå att tänka på Newark, platsen han så ofta återkommer till och spelplan för så mycket av det han skrev. Vad är då Newark? Mer än en stad skulle nog många säga en flygplats, en första anhalt på resan till det lång mer spännande och glittriga New York och Manhattan åtta kilometer västerut. Kanske andra erinrar sig Whitney Houston likfärd som passerade genom hemstaden Newark, där även sångaren Paul Simon och författarkollegan Paul Auster en gång föddes.
För Roth var Newark både ursprung och återkomst, punkten där liv och verk löper samman. Det utgjorde även en effektiv litterära kontrast till det glittriga och hektiska kulturlivet i New York. Tydligt märks detta i Zuckerman fri, det andra verket i den romansvit som en gång byggde Roths världsberömmelse.
I texten återvänder alter egot och stjärnförfattaren Nathan Zuckerman till Newark. Färden genom barndomens gator går visserligen i limousin, men läget kunde vara långt bättre. Uppriven efter sin faders nyinträffade död, betraktar Zuckerman uppväxtstadens kraftiga förslumning. Skräpiga ödetomter, förspikade dörrar och fönster, elkablar som ringlar ner för husfasaderna, ett tröstlöst urbant landskap som för tankarna till HBO-succén The Wire. Som lugnande manöver visar privatchauffören upp sin pistol när den nedstämde Zuckerman kliver ur bilen ut på barndomens gata.
Med limousinen har Zuckerman färdats från flygplatsen, nyanländ från Miami där han tagit farväl av sin karaktärsfasta fader. Vid dödsbädden har hoppet om försoning grusats: fader och son, pojke och man, de en gång så djupa innebörderna har övergått i diffus smärta. Vad hände med oss – far och jag?
Och mitt i allt har den döende fadern viskat ordet ”bastard”. Förgäves undrar Zuckerman om han har hört fel. Var det inte ”faster”, ”vaster” eller rent av ”better”? På flygresan tillbaka norrut yppas sanningen av den medföljande storebrodern – fadern sa bastard, inget annat, för genom sitt skrivande har Zuckerman dragit skam över familjen och bidragit till faderns död.
Resten av Zuckermansvitens åtta böcker består av ett myller av skiftande motiv och teman. Kvar blir ändå urscenen – författaren som skriver sitt liv och samtidigt ödelägger det. Skrivandet som parasiterar på livet, men som ändå måste ske.
Den förfrämligande och förtärande rösten löper som en röd tråd genom Zuckermansviten, en aspekt som även belyses Pia Masieros imponerande verk Zuckerman Book – The Making of a Storyworld. Här fördjupas Roths egen metafor över skrivandet som ett buktalande som förflyttar och förskjuter rösten någon annanstans.
Att författaren Zuckermans livsberättelse liknar Roths egen är tydligt. Likafullt höjer den litterära kvaliteten läsningen långt över de talanglösa kändisbiografier och all den mediala bekännelselitteratur som sköljer över oss idag. Här finns en skarp och storartad gestaltning.
Roth och Zuckerman – två män av judisk börd, uppväxta under enkla förhållanden i Newark under det kärva 1930-talet. Två författare som tidigt skapat sig ett namn på att skriva skandalösa och (halv)pornografiska romaner där huvudpersonen bryter med traditioner och dras ner i framgångens och skörlevnadens virvlar. Män som skriver sig ut ur den självklara judiska gemenskapen och det strävsamma och trygga medelklasslivet, män som lämnar den slitna industristaden Newark och hamnar i den glittriga metropolen New York.
Högst når dock Roths verk i sviten The American Trilogy. Här slår ett smärtsamt skärskådande av USA läsaren med full kraft. Huvudpersonen Zuckerman träder också tillbaka för att låta andra judiska män äntra scenen. Män – ständigt dessa mäns röster och blickar.
I den pulitzerprisbelönade Amerikansk pastoral möter vi Seymour Levov, även kallad Swede, som på grund av sitt påstått skandinaviska utseende – lång, blond, blåögd och atletisk. Med ett förflutet som firad sporthjälte, gift med en vacker och välbärgad kristen kvinna och ägare till en lokal fabrik bär Swede den amerikanska framgångssagan på sina breda axlar, men allt rasar. Det idylliska livet vrids sönder i hjärtskärande tragedi.
Som fond ställs 60-talets vänstervåg och medborgarrättsrörelse, en epok då Newark hemsöktes av våldsamma upplopp som fick den välanpassade delen av befolkningen att fly, en flykt som nästintill halverade befolkningen på några decennier.
I centrum för handlingen ställs Swedes emotionellt störda dotter Merry, som sugs ner i en virvel av politisk extremism och deltar i ett terrordåd med dödlig utgång. Dottern försvinner och lämnar sin framgångsrika familj i ovisshet och förnekelse. Värst ansatt av kval blir Swede som letar efter såväl dotter som svar på frågan varför.
Nästa roman – Gift med en kommunist – förläggs till de mörka McCarthy-åren och som huvudperson framträder Ira Rinn, kommunistisk radioskådespelare och kraftkarl från Newark. En rakryggad Abraham Lincoln-liknande gestalt, full av charm, trots och livsmod, men som obönhörligen bryts ner, i tidens politiska häxjakt och förblindad av svekfull kärlek.
Sist ut i den amerikanska trilogin går huvudpersonen Coleman Silk i Skamfläcken, en grånad litteraturprofessor som rasar ner i fördärv efter att ha agerat politiskt inkorrekt på universitetet och därtill haft en affär med en trettio år yngre outbildad kvinna. Gubbsjukt och politiskt inkorrekt, förvisso, men som historisk-politisk resonansbotten förekommer den snaskiga medialiseringen som uppstod kring Clintons prasslande med Monica Lewinsky under sent 90-tal. Nu med Me-too-kampanjen som fond, kommer säkert andra mer tidsnära läsningar att göras.
Gemensamt för den amerikanska trilogin är tre män som faller. Tre tragiska hjältar som faller under tyngden av sina egna misstag och tillkortakommanden, men också till följd av skoningslösa politiska och sociala krafter. På så sätt fogas dessa män in i det klassiska dramats form. Men uppgången och fallet, övermodet och straffet riktar också brännande strålar ut mot det amerikanska samhället, då som nu.
I Roths sista bok i Zuckerman-serien, Vålnaden försvinner, kommer huvudpersonen tillbaka till Manhattan efter en elvaårig självpåtagen exil ute i New Englands skogar. Den tidigare så virile och sexuellt aktive författaren är nu impotent och inkontinent till följd av prostatacancer. Historisk fond utgör här elfte september och det hårdnade politiska klimat som uppstått under Bush-erans terroristjakt. Zuckerman är nu inte bara drabbad av åldrandets krämpor, utan även ett offer för anonyma antisemitiska hot.
I New York blir livet inte som planerat, då Zuckerman stöter på Amy Bellette, en gammal bekant från den första romanen Spökskrivaren. Lika unga och vitala som de en gång var då, lika bräckliga framstår de när de möter varandra i väntrummet på en läkarmottagning. Amys tärda yttre och förestående död kontrasteras av hennes ännu ungdomliga röst, ett närmast spöklikt tillstånd som kickstartar Zuckermans slumrande fantasi.
Hur högt Roth kommer att värderas i framtiden är oklart. Förblir han den där evige nobelpriskandidaten som borde ha fått priset eller förpassas han till ledet av skuggkandidater som bara några envetna litteraturvetare mässar om?
Precis som för alla andra författarskap varierar popularitet och prestige över tid. Den litterära smaken sätts aldrig på paus. Kanske dagens feministiska strömningar och distansering från det som kallas Kulturmannen kommer att nagga även på Roths anseenden. För att påstå att Roths författarskap mest berör mäns väl och ve är som att sparka bollen i öppet mål. Klart är dock att den slitna industristaden Newark troligen aldrig kommer få en så framstående litterär skildrare.
