[180429] Efter en mer än sextioårig skådespelarkarriär har Sven Wollter på gamla dar inlett en ny bana som författare. Nu kommer hans andra roman, Britas resa, där två kvinnoöden skildras, det ena mer fiktivt, det andra mer faktiskt-dokumentärt. Båda kvinnorna heter, förstås, Brita.
Att Sven Wollter är mer betydande som skådespelare än som författare bör inte skymma det faktum att han besitter en robust och sinnlig berättarglädje, som förlänar hans böcker en burlesk charm och låter hans gestalter präglas av god insikt i såväl den mänskliga naturen som i samhällets orättvisor.
Sven Wollters förra roman, Han, Hon och Döden utspelade sig i huvudsak på västkusten. Här blir det i Stockholm som större delen av handlingen äger rum. Den tar dock sin början i Norrland, där Brita Jacobsson föds 1920 och växer upp i (”det röda”) Ådalen, där hon som elvaåring bevittnar hur militären skjuter mot demonsterande arbetare, varvid hennes äldre väninna Eira kommer att finnas bland de mördade. För Sven Wollter, med sin radikala och genom livet konsekventa radikala vänsterpolitiska hållning, är det givetvis självklart att hänga upp berättelsen på sådana avgörande konfrontationer i samhällsutvecklingen. Även Sandöbrons ras då arton arbetare omkom förekommer i handlingen, Sveriges värsta arbetsplatsolycka, som kom att skymmas av andra världskrigets utbrott någon dag senare.
Brita hamnar alltså i Stockholm, dit hon färdas på tandemcykel tillsammans med en väninna, som ska förbli hennes förtrogna under de år som följer och som romanen omfattar. Och en förtrogen är just vad Brita behöver, för som städerska på en trävaruhandels kontor råkar hon dräpa den maktfullkomlige direktör som försöker våldta henne. Klass mot klass-temat varieras, som man kan förvänta sig i en bok av Sven Wollter. En pikant detalj är att direktör Olsson åkt till firman för att sexuellt ge sig på sin vackra städerska på kvällen efter att ha varit med på Nobelbanketten i Stadshuset. Problematiken känns plötsligt väldigt samtida, för att inte säga ”i tiden”.
Brita gömmer undan liket, men händelsen blir upprinnelsen till en enkel deckarintrig, som får ackompanjera skildringen av Britas levnadsöde under de år då folkhemssverige började ta form på allvar. Fyrtio- och femtiotalens tidsanda är fint fångad och det är intressant att se hur en underbetald städerska faktiskt kunde bo i en etta på Södermalm. Omodernt visserligen, men när man nu bevittnar hur gentrifieringen underblåser den sociala skiktning som dåtidens politik inriktades på att motverka kan man bara beklaga socialdemokratins svek mot den arbetarklass som en gång satte sina förhoppningar till den.
Sven Wollter undviker att schablonartat heroisera arbetarklassen. Den dansante och elegante spårvagnschaufför som Brita förälskar sig i vägrar ta på sig faderskapet för deras barn. När hon börjar ana att polisen fått upp hennes spår flyr hon Stockholm och hamnar som inneboende hos en vän som är trädgårdsarbetare på Bäckaskogs slott i Småland. Därifrån ska resan, eller flykten, gå vidare till Göteborg och Uddevalla.
Som teaser har Sven Wollter redan i bokens inledning givit en tydlig vink om hur det hela avlöper, när jakten väl nått sitt slut.
Tyvärr har Sven Wollter lagt in en annan historia i boken, om en Brita Scherzenfeldt som på 1700-talet var fången hos mongolfolket kalmuckerna och som den kände språkvetaren och ambassadören Gunnar Jarring tidigare ägnat uppmärksamhet åt enligt en källanvisning till Karolinska förbundets årsskrift från 1983 i Wollters bok. Det känns en smula överraskande att Sven Wollter ägnar sig åt sådan läsning. Brita Scherzenfeltds levnadsbana är osannolikt dramatisk. Hon blev först fånge hos ryssarna efter slaget vid Poltava, för att sedan på kringelkrokiga vis hamna hos kalmuckerna, där hon vistades i nästan tjugo år innan hon kunde återvända till Sverige. Hon bodde på Bäckaskogs slott, men förutom det och namnlikheten finns det inte sådana samband mellan de båda kvinnornas historier så att jag kan tycka att de rimligen platsar i samma bok.
Sven Wollter kunde också med fördel ha avstått ifrån att lägga in biografiska avsnitt ur sin egen levnad i romanen. Det är inte alltid lyckat att brechtianskt bryta med illusionen. Bokens styrka ligger i tidsskildringens konkretion och detaljrikedom, det känsligt fångade kvinnoödet och det varma berättartemperamentet.
