[180425] Sedan länge står svenska värderingar och Sverigebilden i kurs. Politiker och debattörer tävlar i att förklara att alla som bor i Sverige måste agera i enligt med svenska värderingar. Jämställdhet, jämlikhet, demokratisk samförståndsanda och öppenhet står ofta i centrum i berättelsen om vårt land.
Men hur väl efterlevs dessa värderingar i en av våra förment finaste kulturinstitutioner – Svenska akademin? En institution som starkt bidrar till den så kallade Sverigebilden och som figurerar i diverse berättelser om vårt land.Hur väl överensstämmer bilden med verkligheten?
Frågan slår mig vid ett biblioteksbesök, då jag på hyllan för aktuell litteratur finner boken Hamed på Nobelfesten, skriven på lätt och pedagogisk svenska för nyanlända. På omslaget ler en mörk frackklädd man som gäller för att vara den afganska killen Hamed och vid hans sida står en leende ljus kvinna, hans svenska flickvän Elin.
Berättelsen är trivsam och hoppingivande. Här skildras stadsvetenskapsstudenten Hameds förtjusning över att vara på nobelfesten, vilket ”är som en dröm.” På festen är också kungen och drottningen, som de ser ut som ”vanliga människor”. Vidare figurerar där nobelpristagaren i fysik som råkar vara kvinna, vilket i verkligheten har skett två gånger samtidigt som resterande 204 pristagare har varit män.
Men finast av alla drömmar är att hålla en nobelprismedalj i sin hand, vilket också slår in för Hamed. Åtminstone bokstavligen, för i Gyllene salen hittar Hamed en ask med en guldmedalj i. Medaljen visar sedan tillhöra den kvinnliga fysikpristagaren som ränt runt gråtande och saknat sin dyrgrip, men som nu tackar Hamed och kallar honom för ”sin hjälte.” Berättelsen slutar med att Hamed blir uppbjuden till dans av samma kvinnliga nobelpristagare i fysik och ”hela Gyllene salen skimrar runt honom.”
Dröm eller verklighet? Falskt eller sant? Vi behöver inte läsa Hamed på Nobelfesten för att tvingas nypa oss i kinden i dessa underliga dagar. Dagar då vi åser hur Svenska akademien skakar och skälver. Allt i en kulturmedial såpopera med extra allt – sex, svek, intriger, vidriga påhopp, dramatiska avhopp, ministrar som klär sig i knytblus och en upprörd folklig manifestation på torget framför Akademiens högkvarter. Vidare 200 forskare som går ut i ett upprop och ifrågasätter Akademiens legitimitet (DN 16/4-18). Därtill en kung som träder in och ska ställa saker till rätta allt medan Akademin håller hemliga möten på annan ort för att freda sig från folket där utanför Börshuset (DN 20/4-18).
Nu vill tydligen ledamoten Horace Engdahl ”återgå till det normala” (P1 24/4-18) och skyller på dålig krishantering, utan att egentligen gå in på vad som orsakat denna kris. Jäv, mörkläggning, påstådda övergrepp. avgångar och vidriga påhopp glöm det, för allt ska liksom bli business as usual igen. Snille och smak kom tillbaks.
Själv tänker jag boken om Hameds förtrollade natt på nobelfesten där den fantastiska berättelsen övergår i en avslutande faktadel om Alfred Nobel, nobelpriset och Svenska akademien. Här beskrivs allt så sakligt och sansat, så där ”svenskt” som vi så gärna vill att det ska vara. Var sak på sin plats, inget stoj och stök. Och allt återgår till det normala.
