Boendet i knät på marknaden

[180423] Valrörelsen är i full gång. Om mindre än ett halvår är det riksdagsval. Men den för hela samhället så viktiga bostadsfrågan lyser med sin frånvaro. Varför? Jo, de politiska partierna är överens om att bostadsfrågan är för känslig, för svår och för viktig. När nu bostadsbubblan spricker och nybyggnationen bromsar in kan bostadens centrala betydelse för den ekonomiska politiken blottläggs på ett sätt som kan ifrågasätta den förda politiken.

Bostadsfrågan har ibland framställts som en paradox. Å ena sidan visar statistik att det råder en stor brist på bostäder såväl som en utbredd trångboddhet. Å andra sidan ser vi varje dag i tidningarna att det finns gott om villor och bostadsrätter till salu. För den som har pengar råder ingen bostadsbrist. För den som har pengar fungerar den omhuldade valfriheten. Denna situation är ingen paradox, det är en skandal som är en helt logisk konsekvens av att det idag saknas en social bostadspolitik.

Allas rätt till bostad är inskriven i den svenska grundlagen. För tre decennier sedan förmådde svensk bostadspolitik sörja för att i princip ge alla medborgare bra bostäder. Idag är det marknaden som skall förse oss med bostäder. Detta har gjort att bostadsfrågan är på väg att skapa en social härdsmälta.

Vi lever idag i bostadskapitalismens tid. De senaste decenniernas dopade ekonomiska tillväxt har sin rot i låga räntor, växande skuldsättning och skenande priser på bostäder. För stora delar av den medelklass som nu framstår som vinnare är det inte längre arbetet utan bostaden som utgör grunden för familjens ekonomi och därmed också för de politiska preferenser som styr synen på räntor, inflation och skatter.

Enligt Boverket kan två tredjedelar av den ökade privata konsumtionen relateras till den ”förmögenhetseffekt” som kommer av att allt fler uppfattar sig som stadda i kassan då de är i besittning av en högt värderad bostad. Hushållens skuldsättning är bra för tillväxten men skapar bubblor som kan få förödande konsekvenser för enskilda såväl som för samhällsekonomin i sin helhet.

Den ekonomiska politik som gjort de resursstarka hushållen till vinnare och de resurssvaga till förlorare är inte uttryck för en nyliberal avreglering utan snarare en omreglering som förstärker och reproducerar de sociala och ekonomiska klyftorna. Så har skillnaderna mellan upplåtelseformer ökat. Den som äger sin bostad kan dra fördel av ränteavdrag, ROT och RUT och för den som bor i villa har också fastighetsskatten tagits bort.

Likaså har förändringar i det bruksvärdesystem som reglerar hyrorna och friare uthyrning av bostäder i andra hand gynnat de bemedlade medan lågavlönade betalar en allt större andel av sin inkomst för en boendestandard som många gånger är undermålig. För socialt marginaliserade grupper och för flyktingar har svårigheterna att få tak över huvudet ökat samtidigt som hemlösheten ökar.

Som en konsekvens av att bostaden i allt högre grad blivit till en vara på en marknad har bostadssegregationen tilltagit. När marknaden styr trängs mindre bemedlade gruppers behov undan. Marknadens logik skapar vinnare och förlorare. För ett civiliserat samhälle med ambitionen att ge alla medborgare rätten till en anständig bostad till en rimlig kostnad är det inte möjligt att förlita sig på marknaden.

Detta blir iögonfallande tydligt när vi idag ser hur hyreslägenheter som renoveras blir föremål för så omfattande hyreshöjningar att många inte har råd att bo kvar.Idag har kommunen ansvar för bostadsförsörjningen. Utan statligt stöd och en övergripande nationell strategi för bostadsförsörjningen är det omöjligt för kommunerna att bedriva en lokal bostadspolitik med socialt ansvar.

Staten måste ta över detta ansvar och verka för en rättvisare och socialt inriktad bostadspolitik som ger alla rätt till en bra bostad till ett rimligt pris. Bostadsfrågan är inte den enda orättvisan, det är inget isolerat fenomen utan snarare ett av flera symptom på en samhällsutveckling av ökade orättvisor och klyftor. För att rå på segregationen, hemlösheten, bostadsbristen och trångboddheten måste det till strukturella förändringar med utgångspunkt i en politik som verkar för en rättvisare fördelning av makt, pengar och resurser. Först då kan bostaden bli en social rättighet.