[180422] Det är naturligtvis en medveten provokation när två av landets mest högprofilerade vänsterintellektuella kallar sin bok Populistiska manifestet. Både för anspelningen på det kommunistiska manifestet, författat vid 1800-talets mitt av den tidens tyngsta vänsterintellektuella, Karl Marx och Friedrich Engels, och för den utmaning det innebär att i strid mot detta manifests grundtankar vilja hävda en populistisk samhällssyn.
Sedan är jag inte tvärsäker på att det egentligen är populism som Åsa Linderborg och Göran Greider verkligen vill förespråka som ett politiskt program för att lyfta de västerländska samhällena ur de ohyggligt fördystrande, konkurrenshävdande, egotrippade , krampaktigt marknadifierade ideal som dominerat den politiska agendan och de ekonomiska verksamheterna i stort sett sedan socialismen försvann som en modererande möjlighet, transponerad genom välkammade men dock välfärdsorienterade socialdemokratiska partier.
Det vore ju mer än egendomligt om två vänsterdebattörer skulle omfamna en allmänt hållen och generell populism. Den skulle ju i så fall innefatta såväl Sverigedemokraterna som än mer fascistiskt anstrukna rörelser som Fidesz i Ungern eller Front National i Frankrike. Nej, det som verkligen gäller för Linderborg och Greider är den folkliga mobilisering som är gemensam för både höger- och vänsterpopulism, men som hos den senare har en reell förankring i kombinationen av socialt missnöje och konstruktiv förändringsvilja. Vänsterpopulism alltså, som syftar till förändring av materiella villkor, till skillnad från högerpopulism, som vill skilja på grupper i samhället med nationalistiska och kulturella förtecken, och ofta med en vidskepligt hållen folkgemenskap som ideologisk botten.
Linderborg och Greider har lagt upp sin bok på ett mycket lutheranskt katekesliknande sätt, med kortfattade kursiverade teser, ordentligt numrerade, vi är ju ordningsamt svenska, och med en påföljande mer utförlig förklaring: ”108, Alla klasskillnader i världen motsäger påståendet att alla människor är lika mycket värda.” En av de få ”teser” som tillskrivs sådan tyngd att de lämnas oförklarade.
Det som framför allt framträder på ett sätt som gör den här boken viktig är hur en hegemonisk samhällelig diskurs kan träda i funktion och dominera såväl det offentliga samtalet som den ekonomiska och sociala aktiviteten i samhället. Vad det handlar om är med tanke på författarnas ideologiska hemvist givetvis ingen överraskning, det rör sig om en kritisk analys av den nyliberala, marknadsfixerade, ordning som på ett sätt som forna tiders kommunister bara kunde drömma om att deras ideologi skulle kunna göra, har infiltrerat politiken och samhällets ekonomiska och sociala verksamheter.
Det har alltid funnits en distans mellan de teoretisk-ideologiska resonemangen om samhället och den praxis som ligger omedelbart synlig. Det är t ex alldeles tydligt och synligt att de ekonomiska klyftorna mellan de bättre och de sämre ställda i dagens samhälle vidgas med stor hastighet. De teoretiska resonemang som dominerar dagens politiska verklighet och aktörer gör gällande att detta är inte bara bra utan också nödvändigt, ökad rikedom för ett priviligierat fåtal tänks dra med sig en något förbättrad situation för de som ligger i skikten närmast under, trickle-down.
Det här stämmer inte alls. Men det är svårt att få genomslag för obekväma fakta, konstaterar Linderborg och Greider, när de som har störst inflytande över det offentliga samtalet, som mediechefer, tjänar på att de ekonomiska orättvisorna består och vidgas. Jag har funderat på hur det kan kännas för socialisten Åsa Linderborg att vara kulturchef på en tidning där den så kallade publishern, Lena K Samuelsson, har en månadslön på 220.000 kr. Det är förstås en fråga för Åsa Linderborgs eget samvete, hon är ju själv inte lågavlönad. Ja, hur ska man förhålla sig till den nya tidens orättvisor? Linderborg och Greider fäster förhoppningar vid sådana rörelser som uppstått kring Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i England.
Hur det än må vara med deras personliga verkligheter som ständigt åberopade vänsterauktoriteter och otillständigt högavlönade medieauktoriteter så är deras samhällsanalys och diskussion i dessa valtider av omistligt intresse. Deras bok är ett av de mest intressanta och tankeväckande inläggen i svensk samhällsdebatt på årtionden. Att det råder sådan tystnad som det faktiskt gör kring den visar tydligt nog att den behövs.
