[180410] Kan minimalismen göra oss lyckligare och samtidigt rädda planeten? Eller är det bara en retorisk räddningsplanka för globalkapitalismen? Frågorna tränger sig på under läsningen av Hejdå saker! av den japanske journalisten Fumio Sasaki. Boken är nyutgiven och skulle kunna uppfattas som ännu ett blött pekfinger i konsumtionssamhällets föränderliga vind, ett sätt att förvandla systemkritik till ett individuella problem.
Men frågan hänger kvar med Sasaki som hävdar att det ”finns en glädje i att äga färre saker. Därför är det dags att ta farväl av alla dessa onödiga tillhörigheter.”
Sasakis skildring börjar som så ofta i det personliga tillkortakommandet. Förloppet är enkelt och välbekant: Sasaki är en man i karriären som arbetar för mycket, äter för mycket och dricker för mycket alkohol. Däremellan köper han onödiga saker. Blekfet och trött genomlever han dagarna, på jobbet och i det belamrade hemmet. Men en dag kommer vändningen – beslutet att skala ner och städa rent. Det minimalistiska ljuset tänds: ”Jag gjorde mig av med en massa prylar, sådant som jag hade ägt och älskat i många år. Men trots det mår jag bättre nu. Jag känner mig mer tillfreds än någonsin (s.9).”
Utifrån denna sedelärande berättelse rullar Hejdå saker på. Kanske värst av alla laster som Fumio Sasaki gör sig av med är boktravarna, som ligger där och samlar damm, skräpar och skrymmer. Idealet – att ha ett så renskalat hem att man kan packa ihop och ge sig iväg på bara 40 minuter.
Boken avslutas med ett antal punktlistor. För vem vill inte bli effektivitetens vän? Exempelvis ges ”Femtiofem tips som hjälper er att ta farväl av era saker”, därefter kommer ”Ytterligare femton steg att nå nästa nivå i er resa mot minimalism.”
Länge har minimalismen trendat. Less is more, ljust och fräsch, Scandinavia Minimalism, avskalat och rent – kärt barn har många namn. Det sägs ibland att det ljusa och fräscha har rötter i bondesamhället, lyftes av Carl Larsson, institutionaliserade med funktionalismen och massproduceras av IKEA. En trend som förvandlat våra hem till boutique-hotell från någon hipp metropol snarare än miljöer där vi lever, umgås och sätter spår. Men som sagt: Är minimalismen äkta eller bara konsumism i lyxförpackning?
Under fjolåret publicerades Prylbanta, skriven Elisabeth Byström och Johan Ernfors. Författarna vill hjälpa läsaren till att köpa mindre och rensa mer, alltså att leva minimalistiskt. Eller som undertiteln signalerar: ”Färre saker, större frihet.” Minimalismen blir även här både estetik och livsfilosofi, den möjliggör ett mer meningsfullt liv där vi ägnar mer tid åt en kärna högprioriterade saker. Det finns även andra fördelar: ”Eliminering av onödiga inköp samt rensning av oanvändbara saker gör det till exempel möjligt att bo på mindre yta, vilket i sin tur möjliggör bättre privatekonomi alternativt ett större utbud av potentiella boenden. (s.14)”
En annan variant på minimalism ges i boken Dödstädning – ingen sorglig historia av Margareta Magnusson. Boken utkom under fjolåret och redan har översatts till flera språk. Budskapet: vi behöver städa rent innan vi går bort, för att inte ligga omgivningen och anhöriga till last. Att dödstäda är inte sorgligt, utan bygger på omtanke och respekt, vilket inte minst markeras i den engelska titeln The Gentle Art of Swedish Death Cleaning.
Även här möts vi av den personliga rösten, av en som själv dödstädat åt nära och kära. Poängen är att städa upp – eller minimalisera medan det går. Tipset – oavsett om det handlar om andras eller det egna kommande dödsboet – är att börja med det osentimentala, alltså saker som man inte fastnar i och som framkallar en massa onödiga känslor. Sedan arbetar man sig fram till det renstädade slutet; sopar undan sina avtryck.
Minimalism, feng-shui, dödstäda, prylbanta eller bara skapa ordning och reda – kärt barn har många namn. Allt sedan urmänniskan började samla på sig prylar, lär behovet av att sortera, städa och strukturera ha funnits. Men vad betyder det i samtidens ljus, i en tid då den globalkapitalismen drivs av ständig tillväxt samtidigt som planeten bågnar av överproduktion och överflöd?
Givetvis är det fint och respektfullt att både livs- och dödstäda. För stök och oreda skaver och suger. Dessutom driver minimalismen upp priset på vårt boende, vilket inte minst bekräftas av alla ljusa, fräscha och sparsmakat möblerade objekt som bjuds ut hos bostadsmäklarna. Att bo attraktivt och med stigande marknadspris ger sociala poäng. Och vem vill inte ha sådana?
Samtidigt behövs mer balans mellan etik och estetik, mellan behov och begär. För dagens konsumtionssamhälle styrs ju av att vi ständigt köper nytt, även om detta förpackas i läcker minimalism, nedskalade hem, ljusa utvilade ansikten och vältränade kroppar.
Enkelt uttryckt: varje inköpt pryl har ett värde och utgör en ekologisk belastning, oavsett om den bevaras eller städas bort, präglas av ful- eller findesign. Minimalismen löser inte problemet med överproduktion och överkonsumtion så länge som den inte är äkta menad. Risken blir att den förser konsumtionen med en mer aptitlig förpackning; räddar oss själva från klimatskammen, helt enkelt. Köksrenoveringar blir inte mindre konsumistiska bara för att de görs stilrent. Även en ekologisk vara kräver transport och lagerhållning.
Här utgör dagens delningsekonomi och återbruksekonomi viktig motvikter, tillsammans med mer av konsumtionskritik och en skopa sunt förnuft. Återvinn, ät upp maten och ha kul på nära håll snarare än på andra sidan jordklotet, tips som står att finna i en av den senaste tidens alla böcker om hållbarhet, nämligen Catarina Rolfsdotter-Jansson (2018) Handbok för en hållbar människa: Ta hand om dig och planeten samtidigt.
Därtill behövs kritiska frågor inför varje köp. Behövs verkligen varan? Är den värd att producera eller konsumera? Som bekant talas det mycket om etik och hållbarhetsfrågor bland dagens producenter, inte minst bland storföretag som vill bli förknippade med hållbarhet snarare än så kallad fulkapitalism eller fulkonsumism. Om detta mer är smart marknadsföring eller uppriktigt menat, kan variera. Att ett stort tyskt bilföretag nyligen fuskat med sina utsläppsmätare i stor skala och ett känt svenskt klädföretag bränt överproducerade varor i smyg, trots en hög hållbarhetsprofil, pekar på att det återstår mycket att göra. Och vad som händer på fjärran marknader, exempelvis Kina, vet vi sällan fullt ut, speciellt när näthandeln skjuter i höjden och köpbesluten går via ett musklick.
Kruxet är ändå att varken konsumenten eller producenten själv kan lösa ekvationen, alltså balansen mellan begär och behov. För varken den så kallade konsumentmakten eller företagens ansvarstagande kan agera på egen hand, allra minst i dagens komplexa och svåröverblickbara globalkapitalism. Så gärna minimalism – bara den verkar åt flera håll och inbegriper så många som möjligt. Både rejält och riktigt.
