[180409] Vad hände sen? Den frågan har stötts och blötts när det gäller Nora i Henrik Ibsens drama Ett Dockhem. Men vad hände med männen omkring henne? Det har förblivit en ickefråga. Men inte i Yana Ross’ version på Göteborgs Stadsteater. En riktig rysare med suveränt skådespeleri. Men svaret hon ger är ”Ingenting”. Håller vi med?
Göteborgs stadsteaters uppsättning av Ett Dockhem blir till en saftig satir och knockout på könens hundraåriga jämställdhetssträvan. Det har ju ändå gått 139 år sedan Ibsen skrev denna brandfackla som snart väckte debatt världen över och fick Strindberg att ta till giftpennan.
Hela framtoningen i scenografi och regi ger sken av att utspela sig i ett samhällsklimat där ”The American Dream” är norm och där kvinnans frigörelse får ringa eller ingen effekt så länge männen utan omsvep förblir i sin grabbiga bubbla.
En fråga som återkommer när klassiker moderniseras är hur mycket man får våldföra sig på originalet i syfte att uppdatera problematiken. Stadsteaterns uppsättning speglar sig bra mot dagens Trump-politik och Me too-rörelse. I stort följer den Ibsens klassiska konstruktion troget med vissa utvidgningar, avknoppningar och moderniseringar av begrepp och uttryck i innehållet. En del tyvärr avgörande för förståelsen av framför allt den Nora som Gizem Erdogan med stor energi och inlevelse gör till en fullblodig dockhustru. Det tvära lappkastet, när hon slutligen vänder ryggen till hemmet och går därifrån, kommer väldigt plötsligt och odramatiskt i och med att en del av hennes tankar och samtal dessförinnan inte finns med. Dörren hörs aldrig slå igen. Så hur ska man då tolka det slut som Yann Ross lagt till – återskapandet av dockhustrun och grabbighetens olidliga lätthet.
En ny rollkaraktär har Yana Ross tillfört dramat. Noras gamla väninna fru Linde är utbytt mot en bror till Nora vid namn Krister Linde, som spelas av Mattias Nordkvist med samma arrogans och gäckande tvetydigheter i uttrycken som i rollen som restaurangchef i TV-serien Vår tid är nu. Det skapar nya spänningsfält i handlingen. Särskilt mellan honom och Lugi Tulinius i rollen som fordringsägaren Nils Krogstad. Jesper Söderblom som Noras man Torvald Helmer stämmer bra på bilden av en man med karriärvittring och kärlek till den materiella yta som utgörs av rätt klädsel, bankjobb, hygglig ekonomi, ett prydligt hem med en vacker hustru och några barn som här endast visas lekande utomhus på en jättelik videoskärm ovan scenen med barnflickan utbytt mot en pojke. Filmduken används för övrigt då och då alldeles i onödan för att skapa detaljbilder från vissa scener med risk att förvilla seendet hos publiken.
Johan Gry motsvarar väl originalet i rollen som doktor Rank. Hans minspel och ivriga närvaro i familjen Helmer gör ingen hemlighet av hans känslor för Nora. Hon är således ensam kvinna mellan fyra män, som alla på olika sätt älskar henne. Och de är nu successivt alla samlade för att fira jul. Det hela börjar också mycket riktigt med att Nora med barnslig energi demonstrerar sina julklappsköp för en make, som vi redan här får förstå är bekymrad över hustruns brist på ekonomisk sans.
Regissören Ross har i övrigt verkligen satt klorna i Ibsens pjäs och det är en expressionistisk beteendebild med överraskande mellanspel av impulsiv betäckning i den av Nora på krita inköpta soffan med doktor och bror som åskådare. Det är också de fyra männens samspel i fåniga dansnummer, sång och lek. Skrattet låter sig trots allt då och då befrias från sitt fäste i luftstrupen. Det rum i den vridbara scenkonstruktionen som föreställer barnkammaren, för övrigt vulgärt tapetserad med jättelika Disneyfigurer, befolkas bara en gång i föreställningen och då av två av männen sittandes på golvet intensivt lekandes med ett elektriskt modelltåg, som samtidigt får fungera som metafor för det samtal som förs.
Även om man värjer sig mot en del i föreställningen så är det en djärv, intelligent och humoristisk tolkning av den eviga fråga som var Ibsens grundbult, nämligen mänskligt självförverkligande.
