[180406] Tore Berger är en utstuderat självmedveten artist. Sprungen ur gruppen Gunder Hägg/Blå Tåget/Stockholm Norra har han under alla år kontinuerligt arbetat för att stadfästa det egna arbetet och namnet i form av skivor, sångböcker och egna konserter. Med resultatet att han i dag tecknar en tydlig profil, som sångare, författare, bildkonstnär.
Samtidigt kan man konstatera, som under en kulen marskväll uppe på Konstepidemin i Göteborg för ett par veckor sedan, att knappt har han och kompbandet äntrat scenen förrän han drar med sig alla Blå Tågets stämningar för att låta sig omges av arvet de delar, charmen man alltid ställts försvarslös inför, av samtidig förströddhet och precision, en trevande tvekan efter tonen, som slutar i en femetta av helt annat slag än den man förväntade – kort sagt en höggradig konstnärlig frihet att låta sig intas av.
Ändå kan jag när jag ser tillbaka konstatera, att jag tidigt urskilde Tore Berger bland de andra diktarna. (Den jag från början bäst lärde känna var Leif Nylén, vilket hade med hustruns, Louise Waldéns, medverkan på Röda Bönors första platta att göra, men senare p g a vår gemensamme vän Hans-Jørgen Nielsen, som jag var kollega med på danska Information i tio år.)
Det rörde ett sätt att berätta, ibland i vis- eller balladform, men ännu mer urskiljbart i egenskap av ett slags nutida skillingtryck, allmänhistoriska/politiska berättelser för folket som i Balladen om Rickard Sandler, ett mästerverk där hela välfärdssamhället träder i karaktär genom en enskild individs mångsidiga talang, engagemang och ofattbara flit. Sången, eller låten, som Tore själv benämner sina verk, slutar lika abrupt som Sandlers liv, som ett cut mitt under en filminspelning, med cigaretten i munnen!
Sången finns med på CD:n I huset långt på landet, där man också återfinner Höstenlåten, som fångar det stora vemod som var ett annat inslag i Bergers sångkonst som jag med en gång fångades av, en urkänslig registrering av vad som hände med oss i den väldigt snabba modernisering alla vi drabbades av, som föddes i någon gång under 40-talet.
Det slog mig, när jag läste I Tidens Rififi från 2004, boken om Blå Tåget som Berger skrev tillsammans med Leif Nylén och Torkel Rasmusson, att så gott som samtliga medlemmar växte upp familjer med hemmafruar, en numera i stort sett avskaffad institution. Själv utsattes nästkommande generation i stället för det friare alternativet med skilsmässor och splittrade livsbanor som följd. Stora föreställningsvärldar, där Berger behåller iakttagarens reflekterande blick utan att stelna i melankoli. Tvärtom hittar han alltid en humoristisk skruv, ofta i form av ett rim utan andra ambitioner än att vara just ett – rim! Men med den effekten att ett nog så drastiskt skeende kan betraktas med snudd på ironiskt förbiseende. Fortfarande vemodig hittar han sprängkraft i den ovillkorliga verkligheten, det är där han blir på allvar förförisk, genom den på samma gång oförsonliga som förlåtande blicken.
På senaste CD-skivan, på väg att bli även vinyl, stora frågor – inga svar, sjunger han ibland tillsammans med skönsjungande dottern Vera, hon var också närvarande under konserten i Göteborg.
Berättelse efter berättelse rullar fram. Den starka känslan inför ett barn fångas i en inledande mening
’Det finns ett leende som går igenom hela världen…’ (Och du som är ett barn),
upplevelsen av ett styvmoderligt behandlat bibliotek förenas i det antydda obehaget över ett nyborgerligt inflytande i Upplands Väsby bibliotek genom att lättsamt rimma
’Och efter några år kommer borgarna tillbaka
med skolprivatisering och annat att bejaka…’
medan andra konjunkturförändrande realiteter hanteras med uppsluppen ironi i stomplåten Evig tillväxt.
Och så vidare. Man skrattar till, oavbrutet, och konstaterar, att det som andra hjärnor formulerat i tunga essäer eller statliga utredningar får som genom ett trollslag snarlik pregnans och precision i det tillgängligt melodiska språk Tore Berger använder sig av. Originella musikslingor som pulserar, födda i ögonblicket eller ur själva ämnet verkar det som – långt från konstruerade eller det vi kallar tillgjorda. Vi lyssnar och lär, drar oss till minnes och rensar ut gammalt slagg, lämnar upplevelser av obehag bakom oss, gladare i sinnet, det är som löpande band av ständigt nya gåvor, en sannare julafton – året om:
’Nu fanns Kallanka på vår jord’ (Jag tog bilen in till stan)
