[180405] I Florens tog jag ofta promenader sena kvällar eller tidiga morgnar för att undvika den täta ström av turister som fyller stadens centrala gränder och torg året runt. Den storslagna arkitekturen av renässans- och högmedeltida fasader är lättare att ta till sig när man inte behöver trängas. Jag bodde en tid i en studio på en tvärgata nära torget Santa Croce och byggde snabbt upp en vana med ett par tre olika vanemässiga rundor.
Från studion tog jag till höger och korsade torget Santa Croce med blicken mot den gamla basilikan och franciskanerklostret från 1200-talet och dess märkvärdiga vit-grön-rosa marmorfasad. Därinne ligger Machiavelli begravd, tänker jag. Men även Michelangelo och Galileo Galilei. Man befinner sig mitt i tiden och historiens flöde. Förbi torget tar jag gränden upp mot Piazza della Signoria, det berömda torget med det medeltida Medici-palatset och rådhuset Palazzo Vecchio, som fortfarande fungerar som stadens kommunhus.
När jag kommer ut ur gränden dyker palatsets rustika höga fasadmurar upp på vänster sida och jag måste hålla lite till höger för att få perspektiv. Därinne styrde Medici som var en av historiens och sin tids rikaste familjehus och därinne finns den berömda ’De femhundras sal’ som byggdes under den religiöse ledaren Savonarolas korta period vid makten i Florens mellan 1494–1498. Så snart man kommit förbi hörnet på palatset ser man en platta i marken som markerar platsen där Savonarola hängdes och brändes på bål den 22 maj 1498 efter att påvemakten tröttnat på hans puritanism och predikningar mot korruptionen i Rom.
Jag stannar till på denna plats och vänder mig om för att titta på Michelangelos berömda Davidstaty, en av tre kopior i Florens (originalet finns på galleri Accademia). Torget kräver sin uppmärksamhet. Det spelar ingen roll hur många gånger jag går förbi, det har alltid en magnetisk kraft, nästan magisk. Det är svårt att gå därifrån. Där ligger palatset med sitt höga torn, bakom palatset skymtar Uffizierna, som är ett av världens främsta konstmuseer. Därinne finns målningar av Leonardo da Vinci, Botticelli, Michelangelo… Till höger om palatset ligger Loggian eller Loggia dei Lanzi, som är en öppen skulpturpark med såväl renässans- som romerska skulpturer.
När jag väl kommer förbi torget tar jag snett till vänster ner längs Via Vacchereccia och vidare igen till vänster mot Ponte Vecchio, den gamla bron över floden Arno, med alla sina inbyggda butiker och försäljningsstånd. Jag tittar emellanåt upp till vänster för att se var Vasarikorridoren löper, den långa passage som leder hela vägen från Palazzo Vecchio och genom Uffizierna och över Ponte Vecchio till det nya palatset, Palazzo Pitti. Korridoren som är fylld av konst byggdes under hertigen Cosimo I av Medici, enligt sägnen för att han skulle kunna gå mellan det nya palatset och det gamla rådhuset utan att behöva möta människorna som hatade hans tyranni.
Om jag nu fortsätter över bron är jag inne på min långa runda. Om jag istället vänder och tar den korta rundan så hinner jag tillbaka till caféet och vinbaren Boccadama, som ligger på torget Santa Croce precis när de öppnar. Där kan jag då dricka kaffe i lugn och ro innan det fylls med turister. Jag tar den korta rundan! Den innebär att jag går till vänster om bron och följer floden Arno något hundratal meter. Jag går då under själva Vasarikorridoren. Till höger och nedanför mig ligger Arno. Tittar jag ner alltför noga kan jag få syn på alla de stora bisamråttor som håller till där. Ibland möter jag dem också sena kvällar eller mycket tidiga morgnar när de springer mellan de tomma uteserveringarna på jakt efter mat.
Om jag vänder mig om ser jag alla fasader som vätter mot Ponte Vecchio och tänker att det är svårt att tro att hela den ytan förstördes under andra världskriget av nazisterna och har restaurerats i efterhand. Jag fortsätter framåt kanske hundrafemtio meter och tar sen till vänster in på gården mellan Uffizierna. Jag tittar upp mot fasaderna till det berömda konstmuseet som en gång var rådhusets kontorshus (uffizi = kontor). Längs väggarna till museet löper en serie nischer med statyer på berömda Florentinare. Där står konstnärer som Michelangelo, Donatello, Giotto… och där står renässansens store politiske filosof och tänkare Niccolo Machiavelli. Det är den tredje statyn till vänster, från floden Arno räknat. Jag går långsamt fram till honom och tittar upp på hans ansikte. Det skjuter ut lite och är lutat framåt nedåt, med tomma ögonhålor som gör att det ser skräckinjagande ut, nästan kusligt. De har gjort honom så.
De flesta känner Machiavelli från hans korta pamflett Fursten. Den bok som gjort Machiavelli känd och markerade renässansens nya politiska filosofi kring statsmannakonst som följande en helt egen logik och där etiska överväganden inte hörde hemma. När studenter idag läser om internationell politik får de ofta höra Machiavelli som föregångaren och den teoretiske utformaren av det som kallas den realistiska skolan. Statens rationalitet handlar om överlevnad och här helgar ändamålet medlen.
Men för mig var Machiavelli en annan. Han var den filosof som försvarade den självstyrande republiken och dess frihetliga politiska tradition. Den Machiavelli som framträder i hans mer omfattande bok Republiken, eller Diskurserna över Livius.
För Machiavelli var det maktpolitiska spel han beskrev i Fursten inte politik utan dess direkta motsats. Politik var istället det som skedde i en republik och handlade om gemensamma beslut för det offentliga goda. Själva begreppet politik förändrade radikalt betydelse under loppet av 1500-talet, från den klassiska betydelse som Machiavelli och renässansens humanister fortfarande gav det, till att gradvis betyda just det maktpolitiska spel som Fursten ger ett så renodlat exempel på.
Machiavelli var en stark motståndare till furstemakt och en diger försvarare av republikansk frihet. Han var också en skicklig diplomat, historiker och pjäsförfattare. Genom brevväxlingar och personliga skildringar vet vi att han var en populär och omtänksam kollega och chef under sin tid vid utrikesförvaltningen. Vi vet att han hade en uppskattad humor.
Machiavelli föddes 1469, femhundra år före mig och gjorde en kort karriär som diplomat (själv gjorde jag en ännu kortare), innan hans republik Florens plötsligt övertogs i enväldigt furstendöme under familjen Medici. Vi vet nästan inget om hans liv före 1498 då påvemakten gjorde sig av med Savonarola och republikanskt självstyre återinrättades. Han blir då sekreterare till andrekanslern till republiken och sekreterare till ’de tios råd’. Som diplomat träffade han år 1500 den franske kungen Ludvig XII, som var Florens viktigaste allierade, och två år senare påven Alexander VI’s son Cesare Borgia som hade utsetts till påvestyrkornas general och dessutom fått styre över Romagnia, som gränsade direkt till Florens.
I Florens var man oroade att Borgia skulle marschera genom deras område. Machiavelli träffade Cesare Borgia flera gånger och bevittnade på nära håll flera av de politiska mord som denne iscensatte under sin korta politiska karriär. Machiavelli träffade också påven och den tysk-romerske kejsaren och därmed alla de viktiga politiska makthavarna under sin tid, vilket sen skulle användas i Fursten.
Han förlorar sin position 1512 när påvemakten hjälper familjen Medici att återta makten i Florens. Han misstänks för samröre i en konspiration mot Medici och fängslas och torteras, men släpps på våren 1513 då han skickas i exil till sin gård söder om Florens. Där börjar han då skriva Fursten. I ett brev till en vän beskriver han att hans syfte är att förstå de stora antika tänkarna, Livy, Sallust och Tacitus och deras statsmannakonst. Men, för att läsa och prata med dem måste han vänta tills slutet på arbetsdagen då han kan gå in i huset och, som han skriver, ”ställa dem sina frågor”. Fursten har tolkats på olika sätt. Dels som en arbetsansökan till familjen Medici, där han försöker beskriva hur en furste utan egentlig nedärvd legitimitet (dvs Medici) ska bete sig för att behålla makten och vinna ära.
Det senare skulle uppnås genom att grunda en ny stat (Florens) och ge den goda rättvisa lagar. Han dedicerar först boken till Giuliano de Medici och sen efter dennes död 1516 till Lorenzo di Piero de Medici. Formatet på Fursten, som råd till prinsar, var konventionellt vid den här tiden men det ovanliga är den typ av råd han ger och att den skrevs på italienska. På grund av råden som ges har den också tolkats som satir och ett försök att lura Lorenzo di Medici till ett beteende som skulle påskynda dennes fall så att republiken kunde återinrättas. Fursten mottogs med förfäran av vännen Vittorio och som jobbansökan betraktat var den misslyckad. Machiavelli fortsätter att skriva tills sin död 1527 och lämnar efter sig alltifrån pjäser till politisk teori och en historia över Florens.
Jag står och tittar upp på honom och tänker att jag ska besöka hans grav i Santa Croce när de öppnar. Den ligger ju bara femtio meter från min studio. Jag tänker att de har gjort skulpturen för kuslig och alldeles fel. Den är som gjord för att passa Fursten och inte allt det andra. Jag börjar gå tillbaka hemåt ner längs raden av statyer och över det tomma torget Piazza della Signoria. Det är helt tyst och ännu inte ljust.
När jag kommer till gränden igen är jag inne i en jämn rytm lyssnades till knarret från mina skor. Plötsligt känner jag mig förföljd. Machiavelli är efter mig i gränden! Han har slitit sig loss från sin nisch och går nu bakom mig. Men jag är inte rädd. Jag hade kunnat fråga honom om mycket.
