[180326] Knut Hamsuns debutroman från 1890 i nyöversättning från 2016. Den har jämförts med klassiska verk av Kafka, Dostojevskij och Goethe. Hamsun ville skriva sig fram till ”det som ingen ännu känner” till något litteraturen aldrig sett. Det handlar om en man som är skribent och går omkring i Kristiania, dåvarande Oslo, på jakt efter jobb, husrum och mat.
Den israeliske författaren Isaac Bashevis Singer har kallat Knut Hamsun för ”den moderna prosans fader”. Han citeras på bokens baksida.
Fem versioner av texten trycktes i bokform under Hamsuns levnad. Dessutom en novellversion i en dansk tidskrift 1888. Knut Hamsun gjorde åtskilliga ändringar i de senare utgåvorna; både strök ner och skrev till. En tydlig princip i de mest omfattande ändringarna är att de bekräftar den negativa kritik som Hamsuns debutroman mötte, där han anklagades för att vara ”blasfemisk” och ”pornografisk”, skriver Henrik Petersen i Textkritisk kommentar i slutet av boken.
Den mer etablerade författaren Hamsun har vid omtryckningarna gjort ”Svält” både sedligare och mindre affekterad enligt den tidens normer.
Översättaren skriver dock i Textkritisk kommentar att han funnit det riktigast att följa originalversionen från 1890.
Vad som var så chockerande då är svårt att förstå med nutida ögon.
Inledningsmeningen i ”Svält” lyder: ”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.”
Likheten med inledningen i en annan roman är slående, Ulf Lundells ”Jack” från 1976: ”Det var på den tiden då jag bodde i en park efter att ha bott hos en brud som tog tripper…”
Inga jämförelser i övrigt, och jag är inte så säker på att Lundell hade läst Hamsuns bok eftersom han har sagt att han hämtat sin inspiration från författare på andra sidan Atlanten.
Hamsuns debutbok börjar med att huvudpersonen, namnlös texten igenom, vaknar upp i en vindskupa och hör en klocka under sig slå sex slag. Han börjar av gammal vana att tänka på om han har något att glädja sig åt denna dag. Den ena efter andra av hans ägodelar var pantade och han hade ett par gånger legat till sängs med yrsel. Några enstaka gånger hade han lyckats dra in fem kronor från en eller annan tidning för en följetong.
Han vet inte om det skulle vara lönt att söka en anställning igen. Han hade sökt som brandman men fått avslag för att han bar glasögon. Det sista han sökt var som skuldindrivare men han hade kommit för sent och dessutom inte haft femtio kronor som säkerhet att betala med.
Huvudpersonen rör sig i en liten radie i centrala Kristiania på sina dagliga promenader, hela tiden med ett inre monologiserande i form av sina tankar, på sin jakt efter föda främst. Allt eftersom tiden går blir han mer och mer andligt och kroppsligt urholkad. Han ljuger sig fram utan att generas, lurar fattigt folk på hyran för sitt övernattningsrum, får kämpa mot de lumpnaste tankar om att förgripa sig på andras ägodelar.
”Jag hade så tydligt märkt att när jag svultit en lite längre tid i sträck var det som om min hjärna långsamt rann ur mitt huvud och gjorde mig tom. Huvudet blev lätt frånvarande, jag kände inte längre dess tyngd på mina axlar, och jag hade en känsla av att mina ögon glodde lite väl vidöppet när jag såg på någon.”
Hans hjärna börjar hallucinera. Han möter mängder av människor på stadens gator. En man går haltande framför honom i flera kvarter och till slut vänder mannen sig emot honom och tigger ”en liten peng till mjölk.”
Flera polismän tittar forskande på honom när han passerar dem. I synnerhet sedan han så gott som alltid frågat dem vad klockan är.
Han lyckas vid ett tillfälle sälja in en artikel till en tidning och få hela tio kronor för den och kan äta sig mätt och hyra nytt rum.
Texten skiftar rätt ofta från dåtid till nutid. Och anföringstecken saknas innan citat.
Men ofta blir det nobben hos redaktionerna när han kommer med sina artikelförslag. Sin moral behåller han dock, trots fattigdomen och svälten, för när han ska köpa ett stearinljus missminner sig expediten och ger honom tillbaka pengar trots att han inte betalt. Han lider inre kval för detta och ger så småningom pengarna till en fattig gumma som tigger, för att rena sitt samvete.
Hungern gör sig ständigt påmind.
”Jag kunde inte svälta lika bra som förut, en enda dag kunde nu nästan få mig att vackla, och jag led av ideliga kräkningar så fort jag drack vatten.”
Att suga på hyvelspån hjälpte mot hungern ibland, får vi veta.
Det enda som lyser upp denna dystra berättelse är när han möter en kvinna som han så småningom följer hem. En kvinna av börd är det. Han kallar henne Ylajali.
En ljusning sker dock i slutet av denna kortroman eftersom han blir erbjuden att få mönstra på en lastbåt som ska gå till England. Jag törs ändå avslöja detta, eftersom det säkerligen är känt av så många som tagit till sig denna gamla klassiker i litteraturen.
Nu har jag också gjort det. Och är glad för det. Berättelsen är tung på många sätt, men ett litterärt mästerstycke, ändå.
Jag känner mig besläktad med mycket i berättelsen eftersom jag vet hur det är att ha varit fattig. Dock har jag aldrig svultit, tack och lov, men kan leva mig in i hur det kan tänkas vara.
Franz Kafka lär ha haft ”Svält” som en stor inspirationskälla och amerikanen Paul Auster har kallat boken för en ”hungerns estetik”. Många har tolkat boken som att det handlar om självsvält eftersom det inte bara handlar om maten och det är tveksamt om berättaren är tillförlitlig när han redogör för diverse jobb som han sökt.
I Efterordet resonerar Henrik Petersen om detta. Och skriver också att Hamsun vid första utgåvan insisterade på att få vara anonym och vid första bokutgivningen fick det inte stå ”roman” på titelbladet.
”Han verkar vid några tillfällen…inte ens ha betraktat den som en skönlitterär text.(…) Å andra sidan finns många avsnitt där berättaren intar en ironisk och mer kritisk distans till sin hjälte. Förhållandet mellan berättare och textens ”jag” är lika ambivalent som svält/självsvält-temat är paradoxalt.”
Henrik Petersen skriver också i Efterordet:
”..det namnlösa galleriet av personer i boken: ”Kommendören”, ”Saxen”, polisen, brandvakten, hyresvärdinnorna, butiksexpediten, pantlånarna. Omgivningen är sympatisk stabil, om än också slumrande självgod.”
