[180323] Lagom till påsk dyker Garth Davis’ film Maria Magdalena upp på biografduken och jag går tillbaka till en passus ur de gnostiska evangelierna med följande ordalydelse
Apostlarna som frågar: ”Varför älskar du henne mer än alla oss andra?”
Jesus som svarar: ”Varför älskar jag inte henne som jag älskar er?”
Det är hart när omöjligt att inte ge förhållandet Jesus/Maria Magdalena erotiska konnotationer, vår tid är sådan. Men man kan lika gärna i dessa korta meningar förstå en identifikation av Maria Magdalena i egenskap av unik individ, så att uttalandet lika väl kunnat angå vem som helst av de andra tolv. En Maria Magdalena som inte ses i egenskap av kvinna, utan som vilken som helst annan människa, med samma rättigheter som vilken som helst annan.
Det är filmens lycka, att det är vägen den väljer att gå, Maria Magdalena väljer att slå följe med de andra lärjungarna för att fly sina manliga släktingar och göra sitt liv helt.
Därefter måste man tyvärr konstatera att det i denna lika svåråterberättade som svårvisualiserade historia inte når så mycket längre i en skildring som är lokaliserad till vägen mot Jerusalem, dvs korsfästelsen. Det är den somnanbula variationen av berättelsen vi blir vittne till, den inåtvända, oartikulerade blicken på Mästaren, utan verbalisering, utan historiska eller teologiska mönster.
Filmen består till stor utsträckning av närbilder av blickar, åtföljda av riktningslösa vandringar i landskapet, det är inte särskilt lyckat, även om Rooney Mara och Joaquin Phoenix har två mycket vackra ansikten att vila ögonen på, där man hela tiden förnimmer det levande inre som är varje stor skådespelares arvedel. Men de erbjuds i det här sammanhanget inga rolltolkningar värda namnet, bara återskenet av det länge sedan anade.
