[180323] I två aktuella filmer aktualiseras på vilket sätt människans förmåga att tänka (och agera därefter) och inte tänka kan stimuleras och/eller sättas ur spel.
Iscensättningen är allt, det visar inte minst Manifesto, där en, som vi vet, mästerlig skådespelerska som Cate Blanchett genomför en tour-de-force genom att i samtliga roller ge kropp åt alla de manifest vi mötts av genom historien. Nja, inte alla, men många, alldeles för många skall det visa sig, för att kunna hålla intresset vid liv. Blanchett misslyckas, uppgiften är omänsklig.
Det blir ett vådligt rabbel, tonläget är för monotont och de i och för sig välkänt kraftfulla texterna från Karl Marx, Dada mm blir livslöst hängande i luften i brist på meningsfullt sammanhang som just filmen borde skapat – vad annars? Det enda jag minns med välbehag är hur Lars von Triers berömda renlärighetskrav i Dogme 95 (formulerat tillsammans med regissörskollegorna Søren Kragh-Jacobsen, Kristian Levring och Thomas Vinterberg) tar gestalt i en skolsal, där lärarinnan går runt och rättar i elevernas skrivhäften. Det är vansinnigt roligt och med en träffande ironisk poäng.
Annars är nog Manifesto, som jag hade våldsamt höga förväntningar på, något av det tråkigaste jag sett på år och dar.
Inte så i franska Eldprovet, där en frispråkig lärare i juridik och retorik, ljuvligt hudlöst spelad av Daniel Auteuil, tar sig lite för stora och slarviga friheter i förhållande till en rappkäftad kvinnlig elev med invandrarbakgrund. Han är inte rasist på minsta sätt men han är konservativ och engagerat medveten om de värden han försvarar. Socialt och i den professionella kontexten (universitetskollegiet) är han emellertid chanslös mot den tuffa unga kvinnan, som har medier, kollegor och tidsandan på sin sida. Hon är gestaltad med charm och temperament av Camélia Jordana. I professionen däremot, där han åtar sig uppgiften/botgöringen att förkovra henne genom privatundervisning utvecklar det sig ett riktigt spännande förlopp, där utmaningar och konsekvenser av de kulturkrockar vi har att leva med under år framöver, demonstreras och jobbas igenom i en form som är både lärorik och underhållande, ibland med inslag av ren thriller.
Här är alla ursäktande skygglappar som bortblåsta. Raka puckar – take it or leave it, men filmens avgörande, och viktiga, poäng är, att antar man inte utmaningarna är vi dömda att gegga ner oss i ett socialt trassel där den ena fördomen föder den andra tills ingenting längre står att urskilja eller utreda.
Slutscenen, där den unga kvinnan, nu i advokatmundering, ger några lika handfasta som oåterkalleliga instruktioner till en ung förstagångskriminell hur han bäst klarar sig igenom den förestående rättegången, är en bild av hur resultatet av den bästa formen av genomlysning av alla dessa komplexa problem kan se ut:
realistisk insikt, ärlig handlingskraft, framtidstro.
