[180322] Vissa författare blir oupplösligt förknippade med en stad, ett urbant landskap som genomsyrar deras verk. Tänk Kafka och Prag, Joyce och Dublin, Ferrante och Neapel eller vår alldeles egna Söderberg och Stockholm.
Hos den italienska författaren och nobelpriskandidaten Tabucchi var staden Lissabon, huvudstad i det land som han själv sa sig ha adopterat och platsen där avled på sjukhus 2012.
Under fjolåret publicerades tre böcker av Tabucchi på svenska: Påstår Pereira, Rekviem och Till Isabel. Samtliga är utgivna på det malmöbaserade Nilsson förlag. Samtliga utspelar sig i Lissabon, det kontinentala Europas västligaste utpost.
Mest välkänd av de tre böckerna är nyutgåvan av 90-talets bästsäljare Påstår Pereira, förtjänstfullt översatt från italienskan av Viveca Melander. Boken har även filmatiserats med Marcello Mastroianni i huvudrollen.
I centrum för handlingen står den stillsamma kulturredaktören Pereira som under den varma sommaren 1938 inser att fascismen håller på att ta över grannlandet Spanien och att övriga Europa står näst på tur. Motvilligt drivs Pereira till att ta ställning mot fascismen, trots att han som sorgsen katolsk änkling sedan länge har dragit sig undan, i bekväm avskildhet med lemonad och sorgsna samtal med sin avlidna hustruns porträtt. Berättelsen är emblematisk för Tabucchis underfundigt varma vemod, men också hans sociala och politiska patos.
Även i Rekviem befinner vi oss i Lissabon, fast nu i stekande sol och i samtiden. Berättaren, en författare lik Tabucchi själv, står i begrepp att möta sin litterära lärofader Pessoa (1888-1935) på en folktom kaj nere vid floden Tejo. Lärjungen ska träffa mästaren, samtala och ströva runt i staden. Ett intertextuellt eko hörs från Den Gudomliga komedin, där Dante också möter sin litterära läromästare, den romerske skalden Vergilius och vandrar genom helvete, skärseld och paradis.
Men om Den Gudomliga Komedin inleds i en mörk skog är förhållandena omvända i Rekviem. Dallrande middagshetta och ett missförstånd gällande tidpunkten gör att Pessoa inte dyker upp: ”Killen kommer inte, tänkte jag. Och sedan: jag kan inte kalla honom ’kille’, han är en stor poet, kanske tjugonde århundradets största poet, och död sedan många år, jag måste behandla honom med respekt.”
Klockan tolv på dagen eller på natten? Redan här uppstår en litterär lekfullhet, då den föregivna författaren istället rör sig genom staden och träffar gestalter ur Pessoas förunderliga litterära universum, ett universum som en gång drog Tabucchi från Toscana till Lissabon. Under många år fungerade Tabucchi som översättare och introduktör av Pessoa i Italien, något som sedermera ledde till en doktorsavhandling i portugisisk litteratur i slutet av 60-talet. Därefter undervisade han och verkade som kulturattaché i Lissabon, parallellt med sin framgångsrika författargärning.
Till skillnad från andra romaner av italienaren Tabucchi är Rekviem skriven på portugisiska. Den föredömliga översättningen till svenska står Hans Berggren för. I förordet kommenteras språkbytet av Tabucchi med att ett rekviem bör skrivas på latin, men att han inte samsas så väl med latinet. Istället för italienska skrevs romanen på portugisiska, ett språk lämpat för tillgivenhet och reflektion, enligt Tabucchi. Även här bligar Dante på den uppmärksamme läsaren; författaren som på 1300-talet vände ryggen till latinet, började skriva på folkspråket och sedan kom att kallas för det italienska språkets fader (padre della lingua italiana). Resten är litteratur- och språkhistoria.
Även i den tredje romanen Till Isabel görs en passning till Dante, då kapitlen utgörs av nio cirklar, precis som Helvetet i La Divina Comedia. Även här handlar det om sökande, fast denna gång efter ungdomens kärlek. Till skillnad från hos Dante heter den åtrådda inte Beatrice, utan Isabel, ett betydligt vanligare namn i Portugal.
Isabel framstår som en gåta. Vem var hon? En frihetskämpe som torterades ihjäl eller begick självmord under Salazars diktatur? En ung radikal student som en gång engagerade sig i kampen mot diktaturen, men sedan försvann ut i marginalen mer eller mindre frivilligt? En av Tabucchis gamla kärlekar?
Berättaren heter Tadeus, precis som en av gestalterna i den tidigare romanen Rekviem. Gestalter och miljöer korskopplas alltså mellan romanerna. Till Isabel är en roman som Tabucchi arbetade på under flera år. Han nedtecknade den i skolbokshäften och den publicerades postumt tack vare en vän som fick ta del av manuskriptet strax före Tabucchis bortgång 2012. Någonstans finns här ett bitterljuvt avsked (litterärt och kanske också personligt) med ”precis i det ögonblicket såg jag Isabel. Hon viftade med en vit scarf och tog farväl av mig.”
Ett tydligt tematiskt stråk både i Tabucchis journalistiska och litterära produktion är den lilla människans kamp mot totalitära regimer, i ord och handling. Precis som den försynte och världsfrånvände Pereira kommer vi alla till en punkt då vi behöver ta ställning, i stort eller i smått. Att vi nu återigen hör ekon av 30-talets stöveltramp och ser paralleller i dagens nymornade auktoritära populism ökar aktualiteten i Tabucchis texter. Tabucchi engagerade sig också starkt mot Berlusconi, som han ansåg förgiftade den italienska demokratin. Även på hemmaplan i Portugal verkade Tabucchi för att man tog fram sanningen och diskuterade övergrepp som begåtts under Salazardiktaturen.
Politiskt och medmänskligt patos i all ära, men hos Tabucchi framträder också kärlek, till livet och litteraturen. Till de litterära föregångarna och förebilderna Pessoa och Dante, till Isabel och Beatrice, till kända och okända människor. Men framförallt omfamnas Lissabon, staden han valde att verka i, både i det verkliga livet och i den litterära fantasin.
