[180322] Agnes Lidbeck debuterade som författare förra året med Finna sig, en sådan där märkvärdigt helgjuten roman som tveklöst visar att nu har ett författarskap av betydelse inletts. Boken belönades med Borås Tidnings debutantpris och Agnes Lidbeck blev en ofta anlitad kulturskribent i Dagens Nyheter.
Det sägs ibland att andraboken utgör ett än mer betydande mått än debuten när det gäller den kvalitativa löftesrikedomen hos ett nytt författarskap, och nu kommer Agnes Lidbecks andra roman, Förlåten. Det kan omedelbart konstateras att den litterära nivån är fortsatt hög. Agnes Lidbeck har en distinkt egen röst i texten, hennes stil är kontrollerad, rak och effektiv. I koncentrerade avsnitt växer berättelsen fram utan att det någonsin känns andfått eller demonstrativt lakoniskt. Författaren har förtroendeingivande auktoritet i sin text.
Syskonskap är ju en av de där centrala relationerna som kan vara mättade med känslor som både är kärleksfulla och antagonistiska samtidigt som kontrahenterna ofta är låsta till varandra i beroenden som inte lätt låter sig upplösas. Förlåten handlar om två systrar. Ellen arbetar internationellt med ekonomiska projekt som för henne ut på resor över världen. Hon är slank, klär sig med ledig elegans, kör en dyr bil och självförtroendet är påfallande och otvunget.
Maria arbetar i äldrevården, hon har problem med vikten, dricker lite lagom för mycket och är ensam mamma med femårige sonen Dag. Hennes smalben är alltid fulla med blåmärken efter fotstöden på de gamlas rullstolar som hon tar spjärn mot när hon ska hjälpa dem upp eller till sängs. Som det brukar vara när god litteratur blir till har det inträffat något som ställer förhållandet mellan systrarna på sin spets. Systrarnas far har dött, och de måste tömma hans fina hus i Stockholms skärgård, vilket de bestämt sig för att sälja.
Systrarnas mor bor i Spanien, och till henne är förhållandet problematiskt, hon bjuder ibland ner Maria och Dag, men hon är mer intresserad av att njuta av livet för egen del än av att engagera sig i döttrarnas tillvaro. Agnes Lidbeck använder en liten stilistisk finess när hon skriver om systrarnas föräldrar, hon kallar dem mamman och pappan. Det lilla objektifierande n-et på slutet skapar en känsla av upplevd distans, kanske ifrågasättande, när det gäller hur systrarna egentligen ser på sina föräldrar.
Några dagar vistas de i pappans hus, samtidigt som berättelsen söker sig bakåt och blottlägger avgörande ögonblick i den utveckling som individuellt och socialt präglar dem i det nu där de befinner sig och konfronteras med minnen och ställningstaganden som skaver fram emotionella konfrontationer. En viktig gestalt ur det förflutna, som starkt kommer att prägla också det närvarande, är halvbrodern Jakob. Han var betydligt äldre än systrarna, och det finns en incestuös nyans i hur förhållandet mellan honom och Ellen varit. Han led av vad som tycks ha varit bipolär sjukdom, och hängde sig i det badrum där systrarna nu städar undan pappans tillhörigheter, och där Maria spyr efter en genomsupen natt.
Maria försöker famlande få ihop det med en man som hon umgicks med när han var pojke. Det går dåligt och när Ellen möter honom på båten och ställer en insinuant fråga svarar han att de nu är vuxna och att Ellen bör sluta jävlas med sin syster. En lång historia av storasysterligt översitteri blottläggs på få rader.
Hur situationen löses upp, om den nu gör det, hör till det som en god bok bör läsas för att ge svar på.
