[180320] Vissa idrottsmöten biter sig fast. Ingo-Floyd är ett sådant, Tonya Harding-Nancy Kerrigan ett annat. I det senare fallet smutsas minnet av frågan om det var konkurrenten som låg bakom det fysiska angreppet på Kerrigan, en fråga vi aldrig kommer få ett klart svar på.
Ett svar som emellertid ges i filmen I, Tonya är i vilken mån Harding gjorde sig omöjlig som representant för den nobless USA förväntar av en konstskridskoåkerska, i vilken mån hon gjordes omöjlig av sin vulgärt karriärbesatta mor. Filmens teknik, att varva dokumentära samtal i nuet med fiktion, är effektivt. Det är en hård och smärtsam process att följa hennes bittra öde, i verkligheten som i filmen, men det är en dynamisk och bra film, som inte sopar något under mattan. Den visar också på vad som krävs i en bransch som ställer skoningslösa krav på en fighter, fastän den visar sig vara i lika grad nedbrytande som uppbygglig.
Där är det intressant att se hur Alicia Vikander i sin senaste film Tomb Raider, vinner stora poäng genom att ta sig an en rollfigur som ligger påfallande nära hennes genombrott i Till det som är vackert. Hon är tillbaka i den stentuffa unga kvinnans gestalt, hon som är utan fruktan och utan annat öde än det hon själv skapar. Filmen själv är som vilken som helst annan action i sagans värld, men för skådespelerskan är det en återerövring och ett utspel i den värld, som alla vet att det kräver något av ett råskinn att ta sig fram i.
Ytterligare: det mest gripande porträtt av en minröjare, tillika familjefar, som med en näst intill ofattbar psykisk råstyrka med hjälp av en avbitartång intill sin slutliga undergång (i en sprängning – vad annars?) räddade många liv i ett evighetsarbete det innebär, att städa bort spåren efter kriget i vars spår IS utvecklades – och gjorde Irak till ett än värre helvete än det från början var.
The Deminer är en viktig film om den enskilda människan Fakhir Berwari, en upplevelse i form av en verklig thriller, som utspelades, fortfarande utspelas, i en allt, allt för påtaglig verklighet.
