[180318] Vi befinner oss i ett valår, med en oviss och svårtolkad valrörelse. En uppsjö av utspel och allt intensivare medial bevakning är att vänta. Mitt i allt detta behövs kanske en djupare analys, vilket ges i en nyutkommen intressant bok av de två professorerna inom journalistik och kommunikationsfältet Lars Nord och Jesper Strömbäck.
Titeln lyder rätt och slätt Svenska valrörelser och fokus läggs på 2000-talet, alltså valrörelserna 2002, 2006, 2010 och 2014. Vi rör oss från drabbningen mellan den då maktgödde Göran Persson och den tame Bo Lundgren fram till den senaste valrörelsen då utgången och det påföljande parlamentariska läget blev svårare än någonsin.
Framställningens hörnstenar utgörs av den professionalisering, medialisering och marknadsorientering som allt mer har kommit att prägla våra valrörelser.
Idag är politiker proffs på ett helt annat sätt än tidigare. Att vara politiker har blivit en egen yrkesbana, snarare än något som växt fram ur blandningen engagemang och annan yrkeskarriär. Såväl politiker som partiorganisationer är vältrimmade och medietränade. Utspel är välkalkylerade och strategier vässade. Detta visar sig också i valrörelserna som är välregisserade och välputsade. Går något mot förmodan fel kan kader av krishanterande PR-konsulter gripa in och ställa saker tillrätta.
Parallellt med detta har media kommit att spela en allt större roll för valrörelserna. Här handlar det både om så kallad gammelmedia och nya medier, det vill säga sociala medier och andra digitala publikationer. Samtidigt har den traditionella granskande journalistiken tappat sitt fäste, i takt med att PR-konsulter, lobbyister, alternativa medier och åsiktdriven journalistik flyttat fram sina positioner. Aktörerna är fler, fältet är mer splittrat och marknaden starkare och mer svåröverblickbar än tidigare.
Trenden går från produktorienterade till säljorienterade partier som anpassar sina politisk-mediala strategier till olika väljargrupper och deras värderingar. Eller som Nord och Strömbäck uttrycker det: ”Målgruppsanpassad kommunikation är idag självklar och samtliga partier använder sig av målgruppsanalyser. Det gäller för partierna att känna sina målgrupper för att kunna utforma sin kommunikation på ett bra sätt.” (s.61-62)
Nord och Strömbäck pekar på en rörlighet bland väljarna som det tydligaste tecknet i tiden. Om 1900-talet präglades av tydliga partilojaliteter och politiska identiteter har vi idag en väljarkår som ofta byter parti och även rör sig över blockgränserna. Detta samvarierar sannolikt med makrotendenser som globalisering, digitalisering och mobilitet, vilket gör att väljarkåren i hög grad är en annan än den som fanns decennierna efter andra världskriget.
”Under valrörelserna står väljarna i centrum som aldrig förr”, är en tanketråd som återkommer i boken. Problemet är dock att dagens väljare tycks gäcka både partier och opinionsinstitut, något som syns här hemma, men även globalt, exempelvis i Brexitprocessen och Trumps oväntade valseger. Att en våg av populistiska partier sköljt över Västvärlden, ofta med parlamentarisk instabilitet som följd, gör inte heller saken lättare.
Vad har vi då att vänta av framtiden? Här duckar Nord och Strömbäck på sedvanligt forskarmanér, men också utifrån att bokens primära målgrupp är studerande inom journalistik, medievetenskap och statsvetenskap. För vem vill beslås med fel när utvecklingen tar en helt annan väg än väntat?
Sannolikt kommer vi fortsätta att leva med snabba förändringar, oförutsägbarhet och flyktiga väljarbeteenden. Hur pass långt denna trend leder får vi helt enkelt vänta och se.
