[180316] Att leva isolerad från det ”vanliga” samhället, instängd, inlåst i ett fängelse är något de flesta av oss inte har någon egen erfarenhet av. Däremot har många säkert sett skildringar, både fiktiva och dokumentära, inifrån ett sådant. Sett eller läst. Så vad kan vara nytt och fräscht att läsa om i ett knippe noveller? Noveller författade av en som själv sitter inlåst på livstid, för mord.
Det är frågan jag ställer mig när jag öppnar den debuterande Curtis Dawkins novellsamling, Det grå hotellet, som Natur & Kultur nu ger ut i flytande och invändningsfri översättning av Erik MacQueen. Fjorton noveller som följer den intagne från tiden i häktet till ett flertal anstalter runt om i USA. Vi får bilder från livet som intern, men också från livet utanför murarna. Från tiden innan det avgörande brottet, och i den sista novellen om livet som nyutsläppt. Även om det då inte handlar om författaren själv. För jag läser texterna som i huvudsak självbiografiska. Det är så det känns. Och den känslan sitter bland annat i detaljerna.
Mycket är sig likt från annat jag läst och sett och hört talas om. De fasta rutinerna, kamratskap såväl som rivaliteten. Uppfinningsrikedomen för att hantera eller gå utanför de strikta reglerna. Relationen med cellkamrater såväl som med ”plitarna”. Och så detta under allt liggande våld, som när som helst kan brisera. Hur slappnar man av, när kan man lita tillräckligt på sina medinterner för att känna sig någorlunda trygg? Och motsatsen; när man blivit så trygg att friheten där ute blir till något skrämmande. Vem blir jag utanför murarna? Hur funkar livet där ute, kommer jag att klara det?
Det är en märklig värld vi får inblick i, märklig utifrån den utanförlevande människans horisont. Alltså den som lever utanför fängelsemurarna. Där är det ju faktiskt ”vi” som är utanför.
Den inlåstes anhöriga kan var hur medkännande och förstående som helst, men kan de fullt ut förstå hur det känns och fungerar att vara berövad den för de allra flesta så oreflekterade friheten? Många tycker att vi har för låga straff, att de är för mesiga ”Det där är väl inget straff!” kan man höra folk säga när någon blivit dömd till ett antal år för mord eller våldtäkt, eller fått en boja runt ankeln. Men hur mycket har man då på ett seriöst sätt verkligen försökt att sätt sig in i hur det skulle vara att själv sitta där, med allt vad det innebär?
Vad händer med en människa som vet att hen aldrig kommer ut igen? Vad händer med den som snart skall friges? Hur hanterar man relationen med fru/man och barnen medan man sitter där?
”När man lever åtskild från alla man känner och älskar blir alla känslor mångdubbelt starkare. Alla sinnesstämningar reflekteras genom ett kristallklart prisma och får sju eller åtta nyanser. Det var vårt eget fel att vi var där – ingen av oss var oskyldig. Men det får en att må sämre när man är den som sitter inlåst.”
Det jag gillar med den här samlingens berättelser ligger mycket i språket och, inte minst, i de profilstarka karaktärerna Dawkins med ledig hand tecknar. Språket är rakt och fräscht, lätt ”hårdkokt” men samtidigt inkännande och ickeförebrående. Där finns en lakonisk och lätt humoristisk ton mitt i de ofta sorgliga situationerna. Och där finns subtila skildringar av längtan efter ömhet och beröring, vilket ibland kan te sig närmast absurdistiskt i en så machofylld värld. Den som förväntar sig en ”luffare” som vräker ur sig sina anekdoter lär bli överraskad; den här ”mördaren” kan skriva. Dawkins har en examen i litterär gestaltning från Western Michigan University. Dock är en del noveller mer torrt redovisande och därför lite tråkiga att läsa.
Fängelset har ett ”program” där man kan ringa människor ute i samhället. Jag trodde att det då var meningen att det var de intagna som skulle få chans att prata av sig och berätta om sina liv. Men det verkar tvärtom vara de ”civila” som pratar mest
”Folk älskar att prata – det är därför de svarar. Jag försöker lyssna förbi deras röster och in i deras hem, ut i världen runt dem. Vilket teveprogram står på? Vilka husdjur springer runt dem? Jag hörde en gång en undulat skria: ”Han är begravd i sandlådan.” Jag lyssnar efter trafiken utanför, en granne som spelar piano. En gång, på ett ålderdomshem, hörde jag någon hamra skickliga skalor på en xylofon. Världen är uppbyggd av oräkneliga ljudlager, och jag hör allt: röster, dammsugare, trafik genom öppna fönster, hummandet från tvättmaskiner, torktumlare, kylskåp, alla så svaga att de knappt går att uppfatta.”
Genom dessa samtal får de möjligheten att ta in den yttre världen och på så vis något lite späda ut sin isolering.
