[180310] Det sägs att våra primära instinkter vid fara är fly eller fäkta. Men stämmer det verkligen? Finns det inte andra sätt att hantera hot – som smygande, hyckleri, bortförklaringar, förnekelse och ansvarsförskjutande? Beteenden som grasserar jämte skammen i dagens dystra klimatkris.
Frågan tränger sig på under sista avsnittet av SVT-satsningen Idévärlden, där författaren Therese Uddenfeldt betecknar den gröna omställningen som en bluff, medan hennes två opponenter, miljöforskarna Tomas Kåberger och Johan Kuylenstierna tror på miljötekniken. De menar att vi befinner oss i ett unikt skede, där såväl miljötekniken som den politiska beslutsviljan är mogen för att göra den gröna omställningen. Och att vi redan är på god väg, men att det kan bli ännu bättre.
För vem vill inte vara optimist och undviker att sitta med pessimisten på partyt? Men här finns en del att invända, vilket också Uddenfeldt gör. Idag är cirka 90 procent av vår energikonsumtion fortfarande fossil, vi flyger mer än förr och ”vi har en miljödebatt som handlar mer om laddstolpar” än om något annat. Att köpa en Tesla, men ändå köra på som vanligt i övrig konsumtion, löser inte problemet. Snarare blir det en snuttefilt som invaggar oss i känslan av att gå åt rätt håll.
I DN-artikel (21/2-18) av psykologen Tor Wennerberg anläggs ett annorlunda perspektiv. Här utmålas våra stenåldershjärnor som den trånga sektorn, eftersom de är inriktade på oss själva och den närmaste gruppen, konkret och kortsiktigt. Här fungerar empatin och solidariten som bäst, inte i dagens globala by. Att skapa en fungerande global empati och solidaritet är den stora utmaningen.
En av många teoretiker som illustrerar detta är Daniel Kahnemann i bästsäljaren Tänka snabbt och långsamt (2013). Han förklarar det med att vi har två mentala system, ett känslobaserat system som framkallar snabba och snäva beslut, ett annat mer analytiskt system som kopplar på vår eftertänksamhet, vidsynthet och långsiktighet. Men hur ska vi kunna känna för det som ligger bortom vår närmaste sfär och synfält, alltså de personer, populationer och generationer som påverkas av våra nuvarande handlingar och livstil? Hur får vi in dem i våra trånga stenåldershjärnor?
För någonstans fattar väl att vi inte kan hålla på så här. Flyga hit och dit, uppdatera mobiler garderober och bilar titt som tätt, äta mat som flugits över hela jorden. Köra på och skjuta över ansvaret på dem som håller på med teknologisk utveckling och politikerna, eller bara posta fakturan med ”adressat framtiden.”
Under de senaste månadernas debatt har det talats mycket om en av våra starkaste känslor, nämligen skam (DN 20/1-18). Med skammen kan vi ändra vår destruktiva livsstil, vilket bland annat skulle betyda färre flygningar, mindre shopping, bilkörning och köttätande. Samtidigt blir skammen lätt kompis med smygandet, förnekelsen och bortförklaringen, vilket är det civiliserade människans sätt att fly. Inga instamgrambilder på Thailandresan, men annars likadant. Packa yogamattan och smyga iväg till köttkrogen på en illa upplyst bakgata. Cykla till bilen som gömts på en ödslig parkering.
Att lägga över ansvaret på teknikutvecklarna och politikerna är ett annat sätt att fly. Samtidigt kan man undra varför vi fortfarande lever i ett samhälle som i så hög grad gynnar kortsiktighet och ohållbarhet, med kvartalskapitalism och politiker som ofta ser mer till att vinna nästa val än att ta tuffa men nödvändiga beslut. Ett samhälle där en flygresa mellan Stockholm Göteborg oftast är dyrare med tåg än med flyg, där butikerna dignar med ytterst billiga kläder som producerats i Bangladesh, där köttätande och bilåkande fortfarande är normen och sällan får inskränkas med mindre än att det väcker ramaskri och talas om PK-förtryck.
Kort och gott, vi lever i konstiga tider. Kanske inte konstigare än förr, men konstiga på ett mer globaliserat sätt än tidigare. Mitt i all denna oöverskådlighet och osäkerhet gäller det att hitta fixpunkter. En sådan fixpunkt är vi själva, det där Jaget som vi älskar att prata om, på sociala medier och i den virtuella världen, i fikarummet och i balsalen. Varför inte posta lite fler instamgrambilder på klimatvänliga handlingar, lägga ut texten om ekokläder, cykel- och tågresor och köttfria veckor? För social samhörighet är bättre än social skam, självkänsla bättre än självförakt, duktighet är bättre destruktivitet, speciellt om dessa emotioner och egenskaper sträcks ut mot andra och strävar i hållbar riktning. Låt digitalismen, narcissismen och globalismen gå armkrok, alltså.
För mest rationellt är ju ändå att börja där, med oss själva och med insikten att vi fortfarande har att leva med en stenåldershjärna. Med enkla och görbara handlingar. Med insikten om att vi alla är både felbara och ofullkomliga, men att vi ändå kan göra ganska mycket på den nivå vi befinner oss. Sedan får gärna teknologerna, miljöentreprenörerna och politikerna vara med dem också. För tillsammans är vi som bekant starkast, speciellt om vi kan lägga ut en instagrambild också.
