[180308] Stephan Rössner hör till landets mest kända läkare. Som specialist på behandling av övervikt/fetma har han vid otaliga tillfällen, i medier, populärvetenskapliga föreläsningar och till och med i teaterform, spridit kunskap om övervikt/fetma som medicinskt problem, som socialt problem och när det gäller attityder.
I sin praktik har han ofta fått ta del av de överviktigas upplevelser av att vara utsatta för ringaktande skämt och inte sällan oförblommerad hånfullhet. Sådant som kan samlas under rubriken lyteskomik, och som inte alls bara drabbar feta utan också många andra med avvikande utseende eller beteende.
I Lyteskomikens kulturhistoria försöker han nu ta ett samlat grepp om fenomenet och sätta det i ett historiskt perspektiv, vilket inte minst gör det möjligt att visa hur attityder förändras över tid, liksom hur kroppsidealen gör det. Särskilt kvinnokroppen har ju under seklernas gång utsatts för förändrade idealbilder, ända från den lilla trinda skulpturen Venus från Willendorf till våra dagars anorektiska modeller. Med ett otal variationer däremellan. Under senare tid kan man begrunda de sociala och estetiska dimensionerna i skiftet mellan 1950-talets storbarmade och kurviga kvinnoideal, Anita Ekberg, Jayne Mansfield, Sophia Loren, och det påföljande sextiotalets tillplattade Twiggyfigurer.
Det är tänkvärda genomgångar Stephan Rössner gör av både kroppsidealens skiftningar och hur attityder förändrats när det gäller avvikande kroppstyper som till exempel kortvuxenhet (”dvärgväxt”, som det tydligen är ok att fortfarande kalla det, åtminstone i anglosaxiska länder), abnorm högvuxenhet, ofta beroende på att en tumör i hjärnan stimulerar utsöndringen av tillväxthormon, eller än mer tragiska öden som sammanvuxenhet (siamesiskt tvillingskap).
Det finns en del problem med den här boken. För det första är frågan om den verkligen kan sägas behandla det den utger sig för att göra. Stephan Rössner utgår från ordboksdefinitionen av lyte som ”defekt, kroppsfel, handikapp, vanförhet, missbildning, men, fel, brist, skavank”. Det funkar ju när det gäller kategorier som överviktiga, kortvuxna eller intellektuellt funktionsvarierade. Men om jag säger att danskan inte är ett språk utan ett läte, har jag då gjort mig skyldig till lyteskomik? Svenskar berättar lustiga och lite elaka historier om norrmän och norrmän gör detsamma om svenskar. Men är det lyteskomik? Ingår inte danskar, norrmän och svenskar i så omfattande normaliteter, som, vilket de flesta nog skulle hålla med om, också innefattar alla tre folken, att det åtminstone måste anses diskutabelt att kalla de skämt de berättar om varandra för lyteskomik? Jag tycker nog att Stephan Rössner borde tagit den diskussionen och inte bara tagit för givet att denna typ av skämt verkligen hör hemma under rubriken lyteskomik.
Att överviktiga personer i offentligheten ofta blivit föremål för drift och skämtan är ovedersägligt, men många har också samtidigt haft framgångsrika karriärer och blivit synnerligen respekterade i sin yrkesutövning. Stephan Rössner räknar upp ett antal trinda svenska skådespelare, som ibland använt sin rondör som effekt i sitt yrke. Edvard Persson och Thor Modéen givetvis, men också Åke Grönberg och Carl-Gustaf Lindstedt. Det som frapperar är hur diffus Stephan Rössner blir när han ska visa hur dessa skådespelare varit utsatta för just lyteskomik. Detta är för övrigt ett problem genomgående: de utsattas kroppsformer diskuteras men uttrycken för det hån de skulle varit föremål för saknas, alltså själva lyteskomiken.
När det gäller Carl-Gustaf Lindstedt skriver Rössner att han efterhand gick från glada revyer och sketcher till mer seriösa teaterroller, bland annat utmärkte han sig i pjäsen En handelsresandes död som visades på tv. Men inte som huvudpersonen Miller, som Rössner skriver, huvudpersonen i pjäsen heter nämligen Willy Loman. Däremot är pjäsen skriven av Arthur Miller. Den grekiska lyrikern Sapfo kallas av Rössner för Sapfos.
Jag är övertygad om att Stephan Rössner haft goda avsikter med boken, inte minst när det gäller att visa att sådant folk skämtat om i en tid åtnjutit hög status i en annan, eller hur ett kroppsideal kan vara vackert och åtråvärt i en del av världen men inte i en annan. Men han borde ha kunnat komma mycket längre och djupare än så här. Framställningen ger ett intryck av slarv och brådska. Det lyser igenom hur det enkla googlandet eller wikipediasökningar har fått ersätta ett mer gediget och kritiskt kunskapssökande.
