[180221] I mitt minne kan jag härleda Anna Petterssons scenkonstnärliga skicklighet tillbaka till föreställningen Personkrets 3:1 1998, där hon med sin oroliga närvaro i repliken framställde en oförglömlig sökande kulturell ”halvfigur” i det persongalleri genom vilket Lars Norén den gången tog ett radikalt grepp om vad nutida dramatik också kunde vara.
När Strindbergs Intima Teater, som hon sedan 2017 leder, och Dramaten nu gör ett gemensamt gästspel med en lek med Strindbergs Fadren är det en naturlig fortsättning skulle man kunna säga på den förtrollande lek med teman och roller i Fröken Julie, vilken hon iscensatte som solo med sig själv i samtliga roller 2012. Det var en oförglömlig föreställning i sin intellektuella rörlighet och precision, nu blommar erfarenheterna ut i ännu ett strålande resultat.
I den senare föreställningen har hon sällskap av Johan Rabaeus, som inte står henne efter i reaktionssnabbhet och tankefrihet – vilket resulterar i en vital undersökning av det material som står till rådighet; i den klassiska texten, vilken undersöks ur alla tänkbara synvinklar för att förtydligas, ifrågasättas när det behövs, men framför allt omskapas till en föreställning av ny typ: öppen, livlig och beundransvärt snabb i sina scenskiften och drastiska perspektivförskjutningar.
Pettersson och Rabaeus presenterar helt enkelt publiken för sin slående behärskning av scenkonsten och de gör det i ett kontinuerligt flöde av tankeutbyten, tvärt avbrutna av scenfragment, citat ur det ursprungliga dramat osv. Till sist tycks vi inte bara ha upplevt en fullvärdig uppsättning av pjäsen Fadren, vi har på ett till synes omärkligt sätt även fått en genomgång av könsrollsproblematiken genom hela den moderna historien och presenterats för en handfull möjliga förhållningssätt till den – i såväl Fadren som i ett antal andra samtidiga dramer.
Det är ett upplyftande exempel på hur mycket man kan få ut av ett material om man förmår frihet i förhållande till verkligheten och arbetar med förståelse i stället för manipulation! Med årets bedrövliga Guldbaggegala fortfarande i minne utgör det här arbetet med Fadren en behövlig korrektion till den märkliga iscensättning den kvinnliga skådespelarkåren då åstadkom, svartklädda, men urringade både baktill och framtill och uppslitsade till trossömmarna tills de liknade jag vet inte vad – en minst sagt egendomlig form av protest mot sexualiseringen av kvinnan i scenkonsten. Toppat med den skandal det innebar, att man förbigick Reine Brynolfssons givna pris för rollen i Korparna, ett mirakel av en karaktärsstudie över ett till såväl det yttre som det inre sargat sinne, för att i stället låta priset, också för bästa film, gå till den maximalt grabbiga The Nile Hilton incident.
En utomordentlig film, inte tu tal om det, men valet vittnar samtidigt om en grundläggande okunnighet omkring vad skådespelarkonst är, vad som ligger bakom en insats som Brynolfssons. Det är den kunskapen man upplever återupprättad i Petterssons och Rabaeus’ temperamentsfulla och jämstarka inbördes dialog i arbetet med Fadrens material, det är upplyftande, hoppfullt och väldigt inspirerande.
