[180218] 1923 kom Albert Einstein till Göteborg för att hålla sin Nobelföreläsning i samband med den stora jubileumsutställningen. Föreläsningen skulle hållits den 9 juli, men blev försenad med två dagar. Anledningen sades vara ”mellankommande hinder”.
Visst är uttrycket fantasieggande? Vad kan det vara som kom emellan? Mina tankar sätter genast igång. Blev han sjuk? Ville någon förhindra att han skulle hålla sitt tal?
Uppenbarligen tyckte även Marie Hermanson att det här triggade fantasin. Hon har skrivit en roman som spinner runt händelsen och lägger i den fram en möjlig förklaring till förseningen. Och för att det ska bli en riktigt bra roman av det hela så får vi inte bara följa Einstein på hans väg till Göteborg utan vi får också lära känna flera personer som olika sätt berörs av händelseförloppet. De ger också rejält med tidsfärg åt skildringen.
Alla som bor i Göteborg hör någon gång talas om den stora jubileumsutställningen som skulle manifestera stadens 300 årsjubileum och som tillägg till en spännande historia får vi här ana vidden av hur den påverkade ett Göteborg på väg in i den nya moderna tiden.
1923 var en brytningstid. Verkningarna efter världskriget ebbade ut och uppfinningar som bilar och elektricitet började på allvar prägla stadsbilden, kvinnorna klippte håret kort och 1921 fick de för första gången rösta i riksdagsval. För den som inte hört talas om utställningen kan jag berätta att det var till den flera av de attraktioner som idag präglar staden anlades: Konstmuseet, Götaplatsen, Svenska Mässan, Liseberg och Botaniska Trädgården. Till dem kom mängder av byggnader och en linbana som alla revs efter avslutad utställning. Över fyra miljoner människor besökte utställningen som . Trots publiktillströmningen – över fyra miljoner besökare – och trots att spektaklet fick uppmärksamhet i även utländsk press (exempelvis ägnade New York Times en bilaga åt det) gick det med rejäl ekonomisk förlust. Någonting som delvis skylldes på det usla väder som rådde stor del av utställningsperioden maj-oktober.
I Hermansons roman får vi uppleva utställningen ur tre personers perspektiv. Det är den unga förhoppningsfulla Ellen som får volontärjobb på utställningens egna tidning. Den rejäle (och stilige) polisen Nils och så Otto, pojken som är den ende som har verklig hand med åsnan Bella – en del av de attraktioner som erbjuds utställningens allra yngsta besökare. Här finns också tidstypiska spiritister, antisemiter och vetenskapsmän. En del av dem har definitivt funnits på riktigt och en del av dem hade mycket väl kunnat göra det. Det hela känns mycket väl researchat.
Alla de ovan nämnda är på olika vis inblandade i den thrillerlika historia som är anledningen till Einsteins försening. Det finns de som vill stoppa hans framträdande och hade det inte varit för … Nä, det ska jag förstås inte berätta. Det får var och en som blivit nyfiken läsa mer om i Hermanssons roman. Den är en välskriven roman, med lagom doser av verkliga fakta. Men också så en rejäl dos fantasi.
