[180207] En tydlig tendens i fjolårets bokutgivning är bildning. Titlar som Bildning på barrikaderna och Om bildning låter oss ana att något är på väg att hända, att bildningen återigen har blivit aktuell. Något vi behöver få mer av, både innanför och utanför de lärda salongerna och sällskapen.
Följdfrågan blir då: vad beror det på? Svårt att säga. I synnerhet om man ska försöka vara bildad och tillåta sig lite fler nyanser, faktorer och perspektiv än brukligt i dagens tvärsäkra och trångsynta debattklimat. För något är det med B-ordet, något som nu verkar ha tagits ner från bibliotekshyllan och dammats av.
Kanske håller vi på att tända av från den digitala drogen och drar oss tillbaka till de längre texterna, fördjupade analyserna och komplexa perspektiven? Övermätta på klickar och kickar. Trötta på samtidens grunda och medietränade politiska samtal, floskler och fartblindhet, förutsägbarheter och flams. Kanske efterfrågar vi mer al dente, inte bara i pastakastrullen utan också bland hjärncellerna.
Eller så finns det en krassare neurologiska förklaring, något som säger att vi människor lägger märke till det som sticker ut snarare än det som förekommer i överflöd mitt framför näsan. En utrotningshotad fågel bland gråsparvarna i parken, en besökare med rosa badrock i kyrkan eller en veteranbil på parkeringen i Ullared. Bildningen är alltså en udda farbror – eller snarare en kulturtant med grälla kläder bland alla kostymnissar i styrelserummet.
Funderingarna flyter upp när jag läser Bildning på barrikaden av den svenske kulturjournalisten Per Svensson och den tyske kollegan Thomas Steinfeld. En lämplig nationell kombination kan tyckas, då begreppet bildning som bekant härstammar ur tyskans Bildung och sedan försvenskats. Varken engelskan eller franska har begåvats med samma begrepp. Om Tyskland brukar man ju ofta säga att det är ett Sverige för vuxna. Lite djupare, lite mer krävande, lite rikare. Så tyska inspel i vår bildningsdebatt gör nog gott.
Men vad är då bildning och vad är vitsen med den? Man kan ju sedan länge googla, chatta och blogga. Information finns ju redan i överflöd, liksom PR och tyckande. En massa traditionella och alternativa fakta därtill.
Enklast uttryckt handlar bildning om att forma eller snarare omforma de tankar vi har, individuellt och kollektivt. Ombildning av kognitiva strukturer och funktioner alltså. Som sådan är bildningen en ständigt pågående process, som ofta kräver ett idogt och oglamoröst arbete.
Att bildning skulle vara förbehållet en viss social kategori – främst överklassen – stämmer inte heller, enligt Svensson och Steinfeld. Snarare tvärtom, speciellt om vi kastar en blick i backspegeln och tillåter oss en aning folkhemsnostalgi, tänker socialdemokratisk reformism, folkrörelser och folkbildning. Bildningen var ju en av hörnstenarna i folkhemsbygget, den skötsamma men också upplysta arbetaren på studiecirkel, speciellt märks det om man betraktar en av dess mäktigaste tempel Gunnar Asplund biblioteket på Sveavägen i Stockholm eller många av alla de andra vackra folkbiblioteken byggda i funkisstil som finns runt om i landet.
För med bildning kan vi lättare bryta oss loss från de inskränkande faktorerna och tankestrukturerna, må de vara klass, patriarkat, konsumism, superi eller bara enfaldiga och okultiverade tankar. Genom bildningen banas väg mot emancipation, processuellt, reflektivt och med öppenhet för andras röster i tid och rum. Strävsamhet, reformism och ödmjukhet, alltså, men också en stark tro på själslig och kognitiv utveckling som kan göra oss till en bättre version av oss själva.
Inget av detta går att köpa för pengar eller glamoröst nätverkande, vilket kanske förklarar att elitens jaktstugor, styrelserum eller seglarhotell sällan bågnar av ryska tegelstensromaner, partitur eller violinfodral. Det återstår att se hur Svenska akademin, vår kanske mest emblematiska och prestigefulla bildningsinstitution, svarar på att dess gloria hamnat på sned i kölvattnet av den skandal som uppdagades kring den så kallade Kulturprofilen och hans svinaktigheter. För time-outen och locket-på under flagg av en advokatbyrås pågående utredning kan inte vara för evigt. Lika lite som tystnadskulturen en gång kunde det.
I Carl-Johan Ekerwalds Om bildning djupdyks det ner i 10 författares dagböcker, detta i syfte att förstå deras bildningsvägar. Goethe, Céline, Sibelius, Sara Lidman och några till. Eftersom det var länge sedan sist, börjar jag med att googla på Céline och översköljs av reklam för solglasögon, glammiga uteställen och handväskor. Någonstans i oceanen av glättiga kommersiella texter och bilder bligar till ett bittert franskt gubbansikte mot mig. Salut, monsieur Céline!
Nästa tanke som gör sig påmind är varför Ekerwalds författarlista konsekvent anger männen med efternamn och kvinnorna med både för- och efternamn. En Sara Lidman, men en Sibelius. Är det en slump eller ett kvardröjande patriarkalt mönster?
Oavsett vilket, i Sara Lidmans dagbok möts jag i alla fall av en kvinnoröst från den västerbottniska landsbygden, en röst präglad av bildningsiver och som gör ”räfs och rättarting mot sig själv.” Med sig i denna process har hon andras röster, som hjälper henne att skapa distans och anlägga nya perspektiv på sitt bildande och ombildande. Eller för att låna hennes egna ord från 13 oktober 1982: ”Man måste läsa något väsentligt, bada själen”. Vidare framträder den privata religiositet som präglade hennes liv, något som kan knytas till den västerbottniska uppväxtmiljön, inte olik den som beskrivs hos de lokala författarkollegorna P.O. Enqvist och Torgny Lindgren. Att Lidman aldrig kom ut som kristen kan diskuteras. Synkade detta inte med det radikala 68 och dess eftersvall, med personan som vänsteraktivist eller var det en privatsak förbehållen Gud?
Vad förenar Lidman och de andra nio dagsboksskrivarna och deras bildningsvägar? Samtliga använder bildningen som en reflektionsyta för självförbättring, för ”att göra sig själva användbara”, som Ekerwalds uttrycker det. I dagboken upprättas dialogen mellan det nuvarande jaget och jaget under ombildning. Och där behövs andra röster än den egna, röster från nu och då. Bildande röster och själslig al dente, alltså.
Sedan har vi Ebba Witt-Brattström som hällt tändvätska på brasan med boken Kulturkvinnan och andra texter. Tajmingen, strax före me-too-stormen, hade inte kunnat vara bättre. Redan i bokens inledande rad slås fast att ”Bildning är ett laddat ord i kultursamtalet som väcker olust hos många.” Genom ordet framtonar ”ett dammigt klassikerbibliotek” och ”äldre bildade herrar för evigt föreläsande för yngre adepter, gärna kvinnor, om Stora mäns betydelse för historien, världslitteraturen, konsthistorien, klassisk musik och så vidare (s.23)”.
Nedmonteringen av kulturmannen, likt en staty över Lenin eller Stalin, alltså. En vittrad staty som plockas ner och körs bort inför en storögd folkmassa. Bort med han som hade ” ensamrätt att tänka Stora Tankar om existensen”, som Witt-Brattström kallar det. Nyss här, men plötsligt borta. Vad händer nu?
Säkerligen förändring, förhoppningsvis förbättring. Följdfrågan lyder: blir det kosmetiskt eller djupgående? Klart är att bildningstanken måste förhålla sig till denna omsvängning. Annars skjuter bildningsföraktet och bildningslikgiltigheten i höjden till förmån för mer av klickokrati, kortsiktighet och alternativa sanningar. Mer av flyktigt flams och trams, med andra ord.
Samtidigt har tusentals år av kulturutövande och bildning vilat på patriarkal grund, oavsett om hur vi ställer oss till denna snedfördelning här och nu. Detta har fått till följd att många av våra kanoniserade författare råkat ha snopp snarare än snippa. Homeros, Dante, Cervantes och Shakespeare. Vad gör vi med dem? Monterar vi ner dem och kör iväg till stenkrossen? Eller bifogar vi ett obligatoriskt normkritiskt förord – en trigger warning – och kvittar dem mot någon av motsatt kön på kurslistan eller i bibliotekshyllorna? Normkritiken kommer kanske att svälla, bildningen kommer säkerligen att vissna. Frågan kvarstår: blir det bättre så? I en SvD-artikel (7/2-17) förekommer begreppet normkreativitet, alltså förmågan att leka med normerna som vore de leksaker.
Men för att kunna leka med en norm bör man ha kännedom om dess uppkomst och dess historiska rottrådar. Man måste kunna förstå och förhålla sig till en tradition och dess röster. Att bara leka utan att ha ett rikt stoff riskerar att bli tunt och trist. Jag, jag, jag – är kanske kul för den som yttrar det, i stunden, men sällan för lyssnarna i längden. Då behövs något mer än bara normkritik.
För visst vet vi vid det här laget att klassikergubbarna agerade homosocialt och helst befolkade sina alster med andra vithudade snoppinnehavare och gav huvudroller till sina likar? Den atenska demokratin var exkluderande och favoriserade den välbesuttna vithetsgubben på bekostnad av andra. Allt detta skedde medan kvinnorna trängdes ut i marginalen och mestadels gavs biroller. Men hur länge måste vi sparka in dessa öppna normkritiska dörrar, innan vi kan öppna fältet igen och låta bildningens alla blommor blomma igen?
Det är en balansgång, visst. Ingen klassiker ska läsas på unkna och dammiga premisser. Ingen klassiker ska heller spolas bort med normkritikens skinande slang, under trycket av att gå i takt med flocken, den förmenta tidsandan och korrektheten. Vi måste kunna lära oss hantera både-och, alltså släppa in en religiös vänsteraktivist, typ Sara Lidman, en tvivlande katolik som Graham Green och en förvisso vidrig antisemitisk tyckare som Céline, men likafullt en briljant författare.
För bildning innebär just sådana balansgångar, sådana perspektivtagningar, sådana fördjupningar. För bildningen är just reflektiv, processuell och problematiserande, men den kräver ett gediget råmaterial – kunskap, beläsenhet, arbete. Bildningen gör sig bäst i brytningen mellan olika perspektiv, i tvärkopplingen, frikopplingen och i korsbefruktningen – i tid och rum, mellan olika identiteter, teman och positioner. Genom bildningen filtreras det nya genom det gamla, i omläsningen och i omtolkningen, snarare än i villfarelsen om att vi oupphörligen står inför något radikalt nytt och oöverträffat. Och någonstans tror jag att vi behöver denna funktion mer än någonsin i dagens trångsynta och tvärsäkra tid.
