[180205] Inom managementsvängen sägs det ofta att kris är tecken med två innebörder på kinesiska. Det gäller bara att välja: jävlighet eller möjlighet. Sjunka ihop eller studsa tillbaka. Man väljer själv. För valfrihet är det som bygger människan, som visar vad hen går för och sätter hen i förarsätet på vägen mot lyckan. Här kan existentialister och liberaler dansa ringdans – Jean-Paul Sartre och Adam Smith. Valfrihet är fint.
Nyligen byttes system för bredbandsleverantör i mitt hus. Det skulle bli mer valfrihet. När det först tillkännagavs var det mörk och stressig december, allt tycktes slutta ner mot julen, vilopunkten då alla projekt, deadlines och måsten sätts på paus. Mitt i allt detta missade jag att göra ett aktivt val, då jag hoppades ligga kvar i befintligt läge med tidigare leverantör, eftersom alternativen såg snarlika ut.
Detta visade sig dock vara ett misstag, eftersom varken min värd eller det moderna konsumtionssamhället tål några icke-väljande människor. Alla ska med i valfriheten, alla smaka dess ljuva frukter, lustfyllt bläddra och glana i dess glättiga kataloger. Förskola, skola, husläkare, elbolag, pensionsfond och nu bredbandsleverantör. Vi måste välja. Optare necesse est, som romarna hade sagt.
Men jag valde icke och en mörk januarifredag kom straffet. Nyss hemkommen från arbetet ville jag pusta ut framför någon tv-serie, konstaterade då att bredbandet var avstängt. Pust. De närmaste dagarna fick jag ge mig ut i marknadsdjungeln, googla alternativ, hugga mig fram i valfrihetens välvuxna snår och vistas timtals i diverse telefonköer och på diverse hemsidor. Allting med en klump av skuldmedvetande i magen. Mea culpa – ergo optare necesse est.
Till slut kunde synden och skulden ändå förlåtas och regleras. Jag blev återigen insläppt i valfrihetens skinande rike. Salig satt jag i värmen igen, surfade runt lite, tröttnade och sträckte mig sedan efter en bok som råkade bli Republik: om demokratin, kungahuset och vårt framtida statsskick av Bengt Hall (2017).
Precis som titeln anger handlar det om vårt kungahus. Om det där enorma slottet jag så ofta cyklar förbi och reagerar på att ingen verkar vara där i de oräkneliga rummen i bostadskrisens Stockholm. Bara några frysande vakter står utanför, bistert framhärdande med stenansikten och korthuggna kommandon.
Därtill möts jag i media ofta av kungafamiljens alla glädjeämnen och vedermödor. Födelsedagar och galamiddagar, shoppingturer och fika, barnafödslar och dop, promenader och förkylningar. Å ena sidan så förtjänstfullt vanliga och folkliga, å andra sidan så exklusiva och tjusiga. Någon av dem har en make som sällan dyker upp, vilket är nog är trist. Mest för de närmast inblandade. Inte heller kan han prata så mycket svenska, vilket man ju gör i det här landet, inte minst i rådande debattklimat.
En annan hade tidigare en utvecklad smak för kaffeflickor. Det var lite sus och dus, men det dröjde innan det kom fram. Men så skulle han naturligtvis in och tala Svenska akademin till rätta när det blåste som värst i höstas kring den så kallade Kulturprofilens svinaktigheter och tystnadskulturen kring detta. En tredje medlem tycks vilja shoppa mer än att arbeta, vilket funkar utmärkt om man har apanage utan vidare insyn och dessutom omges av paparazzi som gärna vill ta bilder när man lyxar runt i någon flashig metropol med exklusiva shoppingkassar.
Mitt i allt detta ställer jag mig den lite festförstörande frågan om det verkligen inte skulle behövas mer valfrihet här också. Det skulle nog mildra den där ofta så pliktskyldigt trista frågan om monarkin, frågan som alla demokratiska partier någonstans behöver förhålla sig till men ändå inte riktigt vill prata om. I synnerhet socialdemokratin i vars partiprogram frågan om republik så länge legat och skavt.
Även bland liberaler skaver monarkin. För hur kan man tala sig varm för meritokrati och frihet, om entreprenörer och arbetslinje, om att det inte flyger in stekta sparvar i munnen, när statschef föds in i sina privilegier och sitter fjättrad vid sitt protokoll? Inte ens kan prinsar och prinsessor riktigt få välja partner i fred, utan att det ska stötas och blötas. Ännu mindre får journalister och andra undersåtar tilltala kungligheterna på valfritt (respektfullt) sätt utan att riskera att begå ett fel och hamna ute i kylan. Sedan har vi det där fjäskandet, det som en gång fick Vilhelm Moberg att gå i taket i eldskriften Därför är jag republikan från 1955. Att vi prompt ska vörda och förtjusas av det som vi i grunden och botten vet inte är så speciellt, att någon klipper ett band, körs runt i bil, småpratar med folk som uppradade och äter en middag i sällskap med andra.
I Bengt Halls bok benämns kungaväldet som något tillhör ”sagornas värld. (s.9)” Hur skarpt och vältaligt republikansk ha än må vara, har han dock fel, för kungahuset tillhör i allra högsta grad verklighetens folk (undersåtarna), åtminstone när det kommer till att betala och tillhöra. Här saknas valfrihet. Här ska alla med. Här är det kollektivanslutning.
Betala och tillhöra, oavsett hur mycket eller lite man bekänner sig till de värderingar och den ordning som styr detta hus. Oavsett hur snål eller spendersam man än känner sig med sina skattekronor. För så har det varit sedan medeltiden, en ordning som ofta åberopas som en fin och stabil tradition, värd att bevara och vara stolt över. Eftersom det är gammalt och liksom bara är så.
Extra konstigt blir det med pusselbitarna då man betänker att kungahuset ofta försvaras och omhuldas av högerorienterade personer, inte sällan sådana som drömmer om att få jaga med kungen eller sitter vid de dignande galaborden. Samma individer som i tid och otid talar sig varma för valfrihet och att lägga ut verksamheter på entreprenad. Så att den offentliga sektorn inte sväller, blockerar och kväver. Och för många ska valfriheten inte bara gälla det kommersiella, utan även det andliga och ideologiska, vilket separationen mellan stat och kyrka en gång vittnade om. Även public-service-media brukar reta upp en del som liknar detta tvång vid forna Öststater och den grådaskiga statstelevisionen där.
Så visst kan valfrihet vara fint, både för troende och skeptiker. Genom våra val kan vi visa vilka vi är och vad vi tror på. Vi slipper stänga in i oss i ett grått hörn och känna oss trista, små och maktlösa. Slipper slösa surt förvärvade slantar på fel saker, åtminstone om marknaden, staten och om kontrollsystemen levererar, vilket inte alltid händer, tyvärr.
Med valfrihet kan vi välja vem som sköter vårt bredband, vem som tar hand om våra barn i skolan, vem som blir vår husläkare och vem som förvaltar våra pensionspengar. Med valfrihet kan vi göra mycket, men inte välja om kungahuset ska tillhöra sagornas eller skattebetalarnas värld. Varken för egen eller andras del.
