[180126] Pretentiöst så det förslår, kan sägas om Göteborgs Stadsteaters senaste uppsättning, Motherdog, som inte gjorde mycket mer avtryck hos mig än ett stort frågetecken. Det är ljussättningen och musiken som är behållningen medan tematiken, människan som flockdjur, utmynnar i intet.
En sällsam samling karaktärer befolkar Göteborgs stadsteaters stora scen i verket Motherdog. När aktörerna äntrar scenen i en marschliknande, koreograferad vandring kan det uppfattas som en moderniserad uppföljare till teaterns tidigare uppsättning, Utvandrarna. Vad är nu detta för gäng? Flyktingar? Folkvandring? Med nio skådespelare och sydkoreanska Su-Mi Jang som enda professionella dansare, ger man sig ut i ett experiment, där olika sceniska formspråk konfronteras och ger publiken tolkningsföreträde till ett improviserat möte mellan teater, dans, musik och en ljussättning, som får scenrummet att till slut öppna sig i löftesrik och gränslös magi. Men eftersom vi nu är på en av landets största teaterinstitutioner förväntar man sig ju också en berättelse. I bästa fall ett program som ger vägledning till ett verk med titeln Motherdog. Men icke.
Att blanda sceniska uttryck har för övrigt danskonsten sysslat med åtminstone sedan 1970-talet varför det knappast kan klassas som nytt. På Göteborgs stadsteater skedde ett uppmärksammat formbrott 1996, i syfte att lyfta sig ur en konstnärlig svacka, i och med koreografen Birgitta Egerbladhs lyckosamma verk ”Varför kysser alla Solveig?” , där teaterns och dansens språk blandades med energi, fantasi och humor, till dels influerad av legendariska Pina Bausch och hennes Tanztheater, som fått många efterföljare, däribland tydligen den holländske koreografen Hans Van den Broeck som alltså anlitats för att göra en föreställning, som enligt titeln ska föra tankarna till människor som ska ha vuxit upp med en hund som förälder. Det enda i föreställningen som egentligen tyder på det är en uppstoppad (?) schäfer på scenen. Att en sådan uppväxt leder till torftig språkutveckling och oberäkneliga reaktioner, som i sin tur kan föra tankarna till aktuella sociala samhällsstrukturer, är kanske slutsatser man kan dra av de osammanhängande momenten på scenen. Men jag får i efterhand uppfattningen att man leker så med formen, och det med stora gester, att man glömt bort vad det är man vill ha sagt.
