[180126] ”De säger att min moraliska kompass är trasig
så jag ritar om kartan.”
Ja, det gäller att ha en karta som speglar verkligheten, den egna verkligheten. Annars blir man vilse ”Så mycket har gått vilse på min kropp.” Vi talar om dikter som utgår från en person som har mycket med, och mot, sig.
Estradpoet och spoken word-artist, transaktivist och eldslukare, Yolanda Aurora Bohm Ramirez debuterar nu även som poet i tryckt form med diktsamlingen Ikon.
Det doftar dock lite av motsägelsefullhet i ovanstående bakgrund. Så här står det bland annat i Manifest för Skrivande Skitungar
”I. Litteratur skall inte skrivas: den ska levas.”
”III. Litteratur ska skrikas: i tryckt form är den förlegad.”
Och ändå har denna volym blivit utgiven, på Brombergs. Kan möjligen ge debutanten lite knädarr inför bemötandet.
Men det finns en diskussion om skillnaderna mellan den skrivna och den upplästa poesin, med för- och nackdelar för de bägge arterna. Man brukar tala om estradpoesins direkthet, där den i likhet med den tonsatta lyriken mer eller mindre måste ”förstås”/tas in omedelbart, sedan är uppläsningen/låten slut och din chans borta (om man nu inte lyssnar på skivor vill säga). Medan den skrivna poesin vanligen ges flera möjligheter till ”fördjupade upplevelser” i det att man kan läsa om och om igen. Samtidigt finns det en enorm kraft att från scen se och höra någon läsa eller sjunga sina texter, därtill kommer den kollektiva upplevelsen som kan bli rent extatisk. Något man rimligen har svårare att uppnå ensam i sin läsfåtölj.
Måste erkänna att jag kan ha lite svårt att ta till mig estradpoesin. För mig blir det lätt så att själva framförandet; gester, mimik, utstrålning och känslouttryck, tar över. Ungefär som med musik. Den instrumentala delen av musiken väger absolut tyngst i min värld, tillsammans med det emotionella uttrycket. Därför finns risken att jag missar vad de faktiskt sjunger om.
Det kan då bli vanskligt att läsa estradpoesi, eller spoken wordtexter. Det är (för mig) lätt att fastna i en rytm eller diverse rim, de har en tendens att styra mig alltför mycket. Och om då rytmen, som jag stundvis upplever det i Ikon, bryts eller på annat sätt inte fullföljs, blir jag förvirrad. Jag får problem med dessa rim, med rytmen som gungar skönt för att direkt brytas av. Eller där Yolanda Ramirez (som jag självsvåldigt förkortar hens namn) helt sonika skiter i att få till det där slutrimmet. Ibland finns där något ansträngda sådana, ibland inga alls.
Dikterna ”handlar om” en rebell från arbetarklass, uppväxt i en förort, och flyktningfamilj, med föräldrar från Chile
”Anderna är vår ryggrad
den skälver med varje övergrepp
andas ilska, revanschism och vedergällning
skriker, spottar, svettas lava”
Och här finns ett tydligt socialt patos. Skillnader mellan svenskt och chilenskt, och mellan dem som har och dem som inte. Den hårda kampen att alltid stå på de ”utsattas”, och inte minst sin egen, sida. Kampen förs också för den egna könsidentiteten och mot medhörande mobbning och ”utanförskap”.
Det queera perspektivet är framträdande i samlingen
”Dra tusch över min hud
som stjärnkartor,
som skattkartor
och låt
knivarna gå i pennornas fotspår”
och
”JAG HAR BLIVIT ÄRGAD SOM METALLER
ALLA MINA ÄRR DOM ÄR MEDALJER”
Vi är följaktligen med om en kroppslig dekonstruktion till någonting nytt. Eller rättare; till någon ny. Som jag läser det alltså en könskorrigering.
Dikterna växlar mellan längre texter i ”estradton”, och kortare som mer liknar skriven poesi. I de längre glider vi emellanåt in i spoken wordaktigt driv, när rimmen oregelbundet dyker upp drar känslan mot hiphop. Och även om jag generellt blir mer indragen i de längre finns det pärlor även bland de kortare
”Vi dör som bakrundsbrus,
knappt som tidningsrubriker.
Som det förväntas av oss.”
Jag tycker att det någon gång går åt det lätt banala hållet. Vilket väl inte är märkligt om poeten skriver utifrån sitt eget liv och erfarenheter, vilket jag tror att hen gör. Det finns också dikter med en annorlunda ton av svart humor ”jag har en hel klädkollektion med trycket:/`Ursäkta röran jag bygger om`.”
Under läsningens gång drar jag associationer till en liten rad andra poeter; Athena Farrokhzad, där Yolanda Ramirez ibland ”lånat” anföringstekniken ”Min mor sa …”, ”Min faster sa …”. Men även Allen Ginsburg, Kristina Lugn och Yahya Hassan kommer jag vid olika ögonblick att tänka på. Och det är ju inga dåliga referenser.
