[180104] Mikael Persbrandts memoarer är en berättande monolog av honom själv, nedskriven av författaren Carl-Johan Vallgren. Texten är intensivt välskriven och dramaturgiskt skicklig. Som den store skådespelare han blivit är han värd all beundran. Men det grava missbruket höll på att ta livet av honom.
Mikael Persbrandt skyller inte missbruket på någon. Men han pekar på att föräldrarnas dåliga äktenskap och tidiga skilsmässa, liksom den dåliga kontakt han alltid haft med pappan, nog är en bov i dramat. Och med en ensamstående mor som varit utsvävande, med karlar inte minst, men också med alkohol, så var Mikael Persbrandt sårbar som liten.
”Jag var ensambarn med allt vad det innebär av både uppmärksamhet och isolering…morsan fick missfall några år efter jag föddes…Mamma är ju dramatiskt lagd och brukade säga: Det skulle varit en syster, Micke!”
Han säger att han blev osäker i sociala sammanhang av att vara utan syskon. Och att det nog var där hans tidiga känsla av utanförskap kom. Han vande sig tidigt att gå in i egna världar. Att uppslukas av fantasier och projekt som att t ex bygga modellplan eller meka med mopeder i tonåren. Fast i det där ensamma hemliga rummet frodas ju samtidigt fantasi och kreativitet, menar han, så det är inte bara av ondo att vara ensambarn.
På gymnasiet ändrade han stil från tonårsligist till konstnärstyp och ung intellektuell. Men han var sen med sin sexdebut. Efter gymnasiet drog han till USA och luffade runt. Mötte en annan svensk kille och det röktes jointar och dracks vin. Hemma igen sökte han in på en förberedande konstutbildning och kom till egen överraskning in. Han flyttade hemifrån i samma veva. Han blev djupt förälskad i en tjej som gick i balettskola och bestämde sig för att bli dansare för att få komma nära henne.
Micke kom in där men Lotta försvann från hans horisont men han skulle träffa henne flera år senare i Göteborg då hon var prima ballerina på Stora teatern i Göteborg. Kort tid senare gick hon bort i cancer.
Danshögskolan ledde honom till en statistroll i Ingmar Bergmans uppsättning av ”Kung Lear” på Dramaten. Och nu visste han vad han ville: Han skulle bli skådespelare! Han kommer aldrig glömma ögonblicket då han kom in på Stora scenen.
”Jag kände det direkt, det satt liksom i väggarna, det ropade till mig: Det är här du hör hemma.”
Han kallade Stora scenen för ”den stora svarta vaginan” på den tiden.
Han sökte till scenskolan men sprack tre gånger. I den här vevan körde han taxi extra för att försörja sig. Alkoholen började komma in i hans liv, rätt sent för han var drygt tjugo år, och även en rohypnol kunde slinka ner i samband med drickandet. Via författaren Stig Larsson kom han till Teater Galeasen, som var den tidens experimentteater i Stockholm. En oerhört nyttig tid, tycker han. Men det var nu som kokainet dök upp i hans liv. Kollegan Erik Grönberg introducerade honom i det.
”…jag förälskade mig i drogen direkt. Kontrollen man får över alkoholruset, klarheten i tanken. Kokset hjälpte mig att hålla stilen på fyllan.”
1992 fick han sin första riktiga filmroll som Ola i teveserien Rederiet. Han var med i två säsonger och bad därefter att de skulle skriva ut honom.
Det blev Dramaten. Dit han ville. Och han öser superlativer över Thorsten Flinck och hans stora teaterkunnande som regissör och skådis.
Och Mikael Persbrandt fick göra mängder av stora roller i klassiska uppsättningar. Men han kände de gamla aktörernas motvilja mot honom i början. Och inte minst Jan Malmsjö, som han tycker rent ut sagt illa om, då han ofta försökte sabotera för motspelaren i teaterpjäser men även på film. Däremot har han bara berömmande ord att säga om Malmsjös maka Marie Göranzon som alltid varit ytterst kollegial.
”…över en natt hade jag gått från att vara en källarteaterskådis med tvivelaktigt rykte till att bli Dramatens nya stjärnskott.”
Det blev filmroller sedan – även om teatern är själva motorn för det han gör, påpekar han – och rollen som den våldsamma machopolisen Gunvald Larsson i en massa Beckfilmer där Peter Haber (som han tycker är divig) spelat huvudrollen. Gunvald är inte en roll som liknar Mikael Persbrandt, understryker han. Det är inte hans egen självbild. Men:
”Gunvald är liksom min fulla och påtända sida. Min mörka aggressiva sida, den andre onyktre Micke som jag helst inte vill kännas vid.”
Drogerna och alkoholen, ja. Herregud ett sånt liv han har fört. Han blev ihop med Maria Bonnevie (”jag hade haft henne men förlorat henne”) för i hans ungkarlsliv ingick ständiga one-night-stands, några skådespelerskor var lyckligt gifta och de namnen nämner han inte. Men Nadja Weiss och Anna Björk ”i flera omgångar” och så massor av lösa förbindelser. Ett visst sexmissbruk, som han säger. Han låg med tjejer i logen, i kostymförrådet eller under vridscenen på Dramaten mitt under pågående föreställning.
Och festandet ute på krogen med booze och kokain bara fortsatte. Men med Maria Bonnevie var det allvar.
”Maria var på många sätt mitt livs kärlek; jag älskar henne fortfarande, och jag vet att hon älskar mig. Tolv år efter att det tog slut mellan oss har jag faktiskt inte ett ont ord att säga om henne, och det beror inte på dåligt samvete, för att jag själv bar mig åt som ett svin under vårt förhållande. Det finns liksom inget ont i människan som heter Maria Bonnevie. Inget manipulativt, inga baktankar, bara ren och skär människokärlek.”
Jag undrar vad Sanna Lundell tycker om att läsa detta stycke.
För inte var han trogen mot Maria under sina vilda eskapader under missbruket. Och det var Sanna Lundell han var otrogen med och gjorde med barn. Och detta fick han veta när han spelade mot Maria Bonnevie i ”Fröken Julie”. Han ringde Maria på natten efter att ha snortat i sig tillräckligt med kokain och berättade vad Sanna berättat för honom – att hon var med barn – och Maria bara skrek i luren av förtvivlan!
Men storsint fortsatte hon att spela pjäsen mot Micke. Han berättar hur ångestriden Maria var och även han själv men att de ibland i en paus ställde sig och höll om varann, tysta och tyngda av allvaret.
Det berättas om fler teaterroller och filmer, både utländska och svenska, men kokainet och supandet fortsatte. Han togs av polisen för rattfylla och även för sjöfylla. Filmteamet på Beck fick stå och vänta på honom; ibland kom han inte, vissa gånger kom han direkt från en poliscell.
Det var ofta med kriminella och skumma typer han tog kokain ute på krogen eller i nån lägenhet.
Sonen Igor föddes och tre år senare sonen Lo. Sanna och Micke levde åtskilda, hon i en lägenhet i stan och han ute på Ingarö, sedan köpte han ett hus på Älgö. Reste tillsammans med barnen gjorde de dock. Ibland till hans utlandsinspelningar och då var allting bra. Micke var nykter långa perioder men efter några månader kom hypomanin.
Och det blev droger och fylla igen.
Mikael Persbrandt höll helt enkelt på att dö av sitt missbruk. Detaljerat får vi beskrivet de sista två helvetiska åren av missbruket.
I december 2014 kördes han till Sankt Göran av två kompisar där ett kristeam kallades in. Men han släpptes morgonen efter.
Några dagar innan jul fick han delirium tremens för första gången och det var det mest fasansfulla han upplevt.
På nyårsdagen 2015 tog han sin sista grogg hembränt ur en dunk. Och plötsligt visste han det bara: att det var över. Han hade nått botten.
Han fick träffa en kvinnlig läkare på Sankt Göran som gjorde djupintervjuer med honom. Det konstaterades att Mikael Persbrandt var bipolär och behövde litium som han tar sedan dess.
Där fanns alltså grundorsaken till att Jeppe söp – och drogade.
Det här är en mycket stark berättelse av en man som har gått igenom ett helvete men kommit ut på andra sidan och fortfarande har lusten till teatern och skådespeleriet kvar och dessutom familjen vid sin sida.
Och nu i dagarna kom beskedet att Mikael Persbrandt och Sanna Lundell väntar ett nytt barn i april. En pojke, visste de att det ska bli.
I slutet av boken finns mängder av bilder i färg på Mikael Persbrandt från hans teater- och filmroller. Dessutom visar han upp de ”ärr” han har på sina händer och armar; ett resultat av alla tatueringar han gjort, många gånger själv, i onyktert och påtänt tillstånd. Måtte de gaddningarna få honom att hålla sig borta från återfall framgent.
