Årets fotograf 2018: Helene Schmitz

[181201] Hennes bilder låter fantasin fara iväg. I en av bilderna är jag i en halvgles finländsk skog, som i en filmatisering av Vainö Linnas trilogi om det finska inbördeskriget. Motivet visar sig dock vara taget efter den stora skogsbranden i Västmanland 2014. En annan bild är ett märkligt möte mellan natur och civilisation i Surinams djungel men mina associationer går till den fantastiska bokhandeln Dussmann vid Friedrichstrasse i Berlin. Gå längst in i butiken så förstår du tanken.

Möt Årets fotograf i Alba 2018: Helene Schmitz!

Helene Schmitz karriär som konstfotograf tog fart då hon var i fyrtioårsåldern. Varför inte tidigare? kan man undra. Svensk fotografi är stark inom socialreportage, med människor i sin vardagsmiljö. Helene Schmitz är inte direkt en konstnärlig kopia av Christer Strömholm, en av Sveriges mest kända fotografer under 1900-talet. Någon fototeoretiker har säkert att intressant svar på en sådan frågeställning.

I brist på djupare kunskaper i ämnet frågar jag därför hur det hela startade.

– Jag fick min första kamera av mina föräldrar när jag var 12 år, en Instamatic. Intresset växte successivt och när jag gick sista året på gymnasiet visste jag att det var fotograf jag ville bli. Lika starkt kände jag att jag inte skulle passa som jurist, läkare eller ekonom. Mina föräldrar blev inte glada, för hur skulle jag kunna försörja mig?

Det fanns inte många högskoleutbildningar med fokus på foto så Helene Schmitz tog en examen i konst- och filmvetenskap och hon valde mellan att bli forskare eller att satsa på fotografi.

–I många år arbetade jag med uppdrag vid sidan av mina konstnärliga projekt, skivomslag, bokomslag och ganska mycket porträtt.

I fyrtioårsåldern bestämde sig Helene för att spänna bågen och satsa än mer tid på utställningar och bokproduktion. Man kan väl säga att hon har valt en lite annorlunda väg. Ett spännande projekt var att göra en tillfällig utställning på T-banestationen Mariatorget. Sedan Siri Derkerts ristningar i betong på Östermalmstorgs T-station har ett sådant uppdrag lite av kultstatus.

Helene har producerat fyra böcker och har två gånger blivit nominerad till Augustpriset. Kanske var det även så att intresset för nya influenser inom bildkonsten har ökat under senare decennier? För Helene har det i varje fall varit lyckosamt att gå från småbildskameror till allt större format. Idag är det storformat som gäller för de flesta projekten. Hon fotograferar sina projekt runt om i hela världen och har ställt ut sina bilder både i Sverige och internationellt.

Finns det då några konstnärer som inspirerat extra mycket?

– Absolut finns det inspiratörer. Med min bakgrund inom rörlig film har jag främst inspirerats av filmskapare som Andrej Tarkovskij, Werner Herzog och Ang Lee. Deras sätt att väva in de fyra elementen och naturens krafter som en del av narrativen har varit viktiga i mitt konstnärsskap.

– Karl Blossfeldt har inspirerat mig mycket när jag gjort mina närbilder av växter, berättar Helene.

Dessa filmskapare och fotografer är väl inte alltid så tydligt politiska, men ställer viktiga frågor om samhället och människan i det lilla och stora. Inte heller Helene Schmitz gör politiskt tydliga bilder. Men många av de naturbilder hon fotograferar har en tydlig relation till mänsklig aktivitet. I all sin stillhet ställer de frågor om vilken relation vi människor har till naturen.

–Min utställning som öppnar i höst kommer nog att ännu tydligare visa den sköra och våldsamma relationen mellan människa och natur.

Det kommer att bli en spännande resa. Albas läsare är inbjudna att följa med in i Helene Schmitz bildvärld!