Vintertoner
i Norma, Gösta Berling och två körer

[171221] Jag lärde känna verklighetens Gösta Berling i en kvinnas gestalt. Hon var mor till min dotters bästa väninna i skolåldern och hon är den unga kvinnan i Tove Ditlevsens roman Wilhelms værelse (Wilhelms rum) där Malene, som hon heter i verkligheten, var älskarinna till författarinnans man. Mannen var den kraftfulle redaktören för Ekstra Bladet i Köpenhamn, Victor Andreasen, vars kvinnohistorier så vida överstiger kampanjmaterialet vi för närvarande omges av, att de senare kunde förpassas direkt till barnkammaren.

Den unga Malene, intagande som en Brigitte Bardot, blev senare präst och tungt alkoholiserad. Vid sitt sista ämbete fick hon nytillträdd bäras från sakristian till prästgården av menighetsrådet (församlingsrådet). Hon fick emellertid befattningen, förstod att fylla kyrkan till bristningsgränsen med sina predikningar och kände konsten att genomföra en begravningsakt så att de avlidna for till himlen därvid.

I dag har hon tillfrisknat på egen hand, ägnar sig åt kvinnoforskning och översätter nutida chilensk poesi. Det säger sig självt att det är något av en nåd att ha fått lära känna en sådan människa. Jag har berättat sanningen, men det är inte hela sanningen. Det är sanningen i grova drag.

En verklighet som överträffar dikten? Det är inte säkert, men dikten måste i någon mening ta kontakt med verkligheten för att bli meningsfull och förståelig och jag har alltid störts av något påträngande kyskt i Selma Lagerlöfs diktning, ett övergrepp av eget slag.

Och skall man spela upp Gösta Berlings mytiska öde i dag – vem är han? Utan svar på den frågan blir uppgiften ogörlig och Rikard Lekander har inte tagit den på tillräckligt stort allvar. Den slentrianmässiga programtexten deklarerar att han är en man som skall förses med koppel, det är ingen bra början och sedan går det som det går när en replik faller ungefär:

– det är vad man kan förvänta av fiender, fäder och – män.

Det finns inte ord för att beskriva hur ont det gör, att behöva lyssna till fördomsfullt dravel av det slaget från en svensk teaterscen.

Varför t ex missa den guldgruva av iakttagelser som ligger i Birgitta Holms genomlysning av berättarstruktur och tänkbara psykologiska spel och interaktioner i boken om Selma Lagerlöfs författarskap i serien Romanens Mödrar – det hade bara varit att välja och vraka bland alla uppslag som ligger på lut där.

Det är heller inte tekniskt lyckat att klä skådespelarna i quiltade tvångströjor och genomgående låta dem spela med mikrofon. Det distanserar dem från både åskådarna och varandra utan att något konstnärlig är vunnet. De enda som på allvar bryter sig ur förklädnadernas ok är Jakob Eklunds tvärsäkert rungande Sintram, när han med sin bockfot trampar i gång handlingen och Anna Bjelkerud, som låter Majorskan växa såväl bakåt som framåt i tiden.

Man kunde tagit fasta på Gösta Berling som en idol av i dag, en David Bowie, en androgyn, en drogberoende. En star utan LP:n, på samma sätt som Gösta Berling är en poet utan diktsamlingar. Då hade mikrofonerna kunnat komma till användning som inslag i en nutida konsert eller något liknande.

Nu har Lekander satt Adam Lundgren i rollen, en av våra i särklass bästa unga skådespelare av i dag. Alla minns Torka inte tårar utan handskar liksom nyligen Vår tid är nu och det känslomässiga register han låtit komma till uttryck där. Eller varför inte hans klockrena inslag i systrarna Kronlöfs TV-burlesk Full Patte! Jag skulle säga att han är som gjord för att realisera Gösta Berlings gestalt men regissören har berövat rollen dess nödvändiga demoni, den han aldrig helt och hållet kan befria sig från och historien blir därefter, trots stora insatser av skuggspel, film och teknik.

Däremot får Anna von Hausswolffs komposition sin tilltänkta verkan i allt det trolltyg som ligger och mullrar i Selma Lagerlöfs föreställningsvärld – så förbluffande lik Birgitta av Vadstenas Uppenbarelser, samma passionerade själ som låter sig blottas i ett vintrigt omgivande klimat.

Lekander kunde också kastat ett öga på hur Västanå Teater under Leif Stinnerboms ledning tagit sig an den värmländska sagoskatten, där såväl fantasin som magin är väl tillvaratagen.

Även Göteborgsoperans uppsättning av Norma störs av ett tungt yttre fyrkantigt element, i det här fallet en jättelik mur i scenografin som blockerar sångarnas frihet i det triangel- och kulturdrama som utspelar sig på scen med drag av såväl Medea-känslor som politiska och etniska identitetskonflikter.

Det man tar med sig hem är i stället de kvinnliga protagonisternas röster, inte minst deras röster tillsammans, Katarina Karnéus och Ida Falk Winland. Nämnas skall också Karin Hammarlund i Clotildes roll, en sångerska man kommer att höra mer om i framtiden, ingen tvekan om det.

Ibland övertar detaljerna helheten. Det hände i Göteborgs Baroques Juloratoriet, där de båda altarna Amanda Flodin och Daniel Carlsson lät ett alldeles särskilt ljus bryta fram i sina tolkningar och det hände i ett helt märkvärdig framförande av Det är en ros utsprungen i Svenska Kammarkörens julkonsert i år. Den sjöngs så försiktigt, nästan bara antydd, som kom tonerna inte bara från rummet vi befann oss i utan från yttre rymden och skapade därmed det mysterium det väntande barnet föreställs vila i.

Man skulle kunna säga att avgörande delar av den kristna tron ligger formulerad i dessa sånger, som när de framförs ges karaktären av bön.

Därtill har Simon Phipps med tiden utvecklat sig till en entertainer av rang, där inte de mest högljudda störningsmoment tycks kunna bringa honom ur fattningen!