[171214] Vad är meningen med att läsa? Inte sällan framkallar frågan en kvävd suck eller gäspning. Enklast pekar svaret mot att läsningen skapar just fascination och njutning medan den pågår, snarare än någon djupare inneboende mening.
De senaste veckornas läsning har präglats av just fascination och njutning, där jag vandrat bredvid en person vars värv även har fått mig att reflektera över vad jag själv ägnar mina dagar åt.
Ledsagaren heter Henry Marsh och har skrivit två ytterst intressanta böcker om sitt liv som neurokirurg. Som en ledande yrkesperson inom sitt område var han först med att operera hjärnan på en lokalbedövad patient, en teknik som numera är vida spridd i världen.
I centrum av läsningen står händer. Händer vars millimeterprecisa rörelser, dag efter dag, upprättar den knivskarpa gränsen mellan liv och död. I den första av de två böckerna gestaltas denna knivskarpa gräns konstant. Vi möter då en yngre kirurg, som å ena sidan ångar av professionellt utvecklingsdriv, stolthet och karriärmässig framåtanda, men å andra sidan ansätts av tvivel och skuld vid tillkortakommanden och misstag. Hur många yrken bär ett sådant predikament inristat i arbetets halvgrå lunk? Och vilka yrkespersoner gör sådana bekännelser inför hela världen, därtill på en kristallklar prosa?
Den intensiva glädjen över att operera berättas det också om, den extrema lusten i att skära i en annan människas hjärna och inte veta hur det ska sluta. Därutöver beskrivs ångesten när det går snett och våndan i att berätta för någon anhörig att man begå ett fatalt misstag som förändrar allt och aldrig kan rättas till. Varje kirurg har sin inre kyrkogård, är en välkänd fras som härstammar från den franske kirurgiska pionjären René Leriche, en fras som också yttrades av en numera ökänd italiensk stjärnkirurg i en svensk dokumentär nyligen.
Kyrkogårdar och stjärnkirurger, alltså. Men vad skiljer egentligen Marsh från den italienska stjärnkirurgen, han som fick åka gräddfil på vårt ledande forskningssjukhus och nu helst suddas bort ur historieböckerna? Lättast sammanfattas det i de numera så sällan använda orden anständighet och hederlighet. Anständigheten och hederligheten i att erkänna sin mänsklighet, både sina förtjänster och brister, oavsett hur högt den professionella piedestalen hissas och hur mycket stjärnglans som riktas mot en.
Vid sidan om detta gestaltas den outsläckliga viljan att göra andra människor gott, i stort och smått. I mörkret cyklar Marsh tillbaka till sjukhuset på kvällstid för att se till sina nyopererade patienter. Med sitt nästintill dumdristiga rättspatos sätter han sig upp mot kader av enögda sjukhusbyråkrater och skevt ekonomistiska sjukvårdskalkyler, vilket i slutändan driver ut honom i marginalen och stympar karriären på tröskeln till pension. Här blir det svårt att inte tänka på det blänkande bygget i Solna och dess skenande kostnader, speciellt då den största kängan hos Marsh riktas mot inkompetenta politiker som går i girig armkrok med kommersiella aktörer, allt medan läkarprofessionen sätts på undantag och skattebetalarna lämnas med både långnäsa och faktura.
I den andra boken varvas operationerna mer med privatlivets stora och små händelser. En torr brittisk humor sticks även in ibland, samtidigt som skildringen blir allt mer vemodig och rik på associationer.
Det bjuds på resor tillbaka till barndomens Oxford, det vandras upp på Himalayas toppar och det harvas i ett tröttkört korrumperat postkommunistiskt Ukraina. Därtill presenteras favorithobbyn träslöjd, en aktivitet som enligt författaren liknar operationer, fast utan gruvlig ångest inför resultatet. Åldrandet och själva meningen med livets slit och släp avhandlas också, en mening som aldrig går utanför sig själv, för ”allt medvetande bygger på elektrokemisk aktivitet i (…) miljarder hjärnceller, som är förenade med ett oändligt antal synapser.”
Gripande patientkontakter, ödesdigra professionella och mänskliga dilemman, däremellan reflektioner över sådant som vi alla ställs inför. Frågan gjorde jag rätt? både värker och ekar genom skildringen, ren och klar, aldrig sentimental, krystad eller kokett.
Till sist får vi vara med på alla de där fängslande och fascinerande operationerna. Vi får dyka ner i den sista riktigt mörka kontinenten dit Google maps ännu inte når och ännu mindre förstår – hjärnan. Hjärnan, platsen och mekanismen där all mening börjar och slutar, för oss alla.
