[171212] För fjärde året i rad har Ordberoende förlag anordnat en novelltävling och en jury har valt ut ett trettiotal författare som skrivit på temat frihet. Vissa är etablerade, andra har varit med i antologier förut medan några är debutanter.
Att det finns talang bland de utvalda vittnar flera texter om. Och extra roligt är att förlaget slår ett slag för novellskrivande.
Denna litterära form som allt för länge har förbigåtts i vårt land. Annat var det på 30, 40- och 50-talet. Långt innan det var trendigt att skriva deckare i Sverige.
I sanningens namn ska sägas att det är 32 noveller utvalda av lika många författare i den här antologin. Förläggaren Ewa Åkerlind skriver i förordet att årets ämne är stort och brett – och att det kan betyda olika saker för olika människor – och att juryn därför har låtit skribenterna fritt tolka ämnet i sina bidrag. ”För vad är frihet om inte det?” skriver Ewa Åkerlind.
29 av 32 som fått sina noveller publicerade här är kvinnor. Om man ska värdera utifrån det så skriver fler kvinnor än män noveller som håller litterär klass. Som exempelvis Linda Janssons text ”När mörkret sakta sveper in” där prosan flyter fint i en berättelse om mobbning som är mycket stark.
Jessica Berggren Turban, född 1989, bidrar även hon med en berättelse om pennalism, men här handlar det om vuxenmobbning på en arbetsplats.
Något som sällan debatteras men som är vanligare än vad folk tror.
Rose Tillberg Mattssons ”Vinterfiske” beskriver hur man får idé till en deckare och Johanna Hedström skildrar två olika världar i sin författardebut som är intressant. Synd bara att den innehåller lite grammatiska fel.
”Schackmatt” är en intensiv novell om en dysfunktionell familj. Slutet är hemskt. Och Katarina Foss ”Du Fria” har ett svenskt-polskt perspektiv på tillvaron i Sverige. Hon har ett mycket bra prosa-språk. Det står i presentationsraderna om henne att ”hon flyttade till Sverige för tjugo år sedan och förälskade sig i språket”. Denna novell är hennes författardebut.
Kjell E. Genberg – som också ingått i juryn – får en gammal novell publicerad som han vann en internationell novelltävling med 1992. ”Det barkar åt helvitte” heter den och handlar om två skogsarbetare som jobbar på samma skifte och den ene prasslar med den andres fru. Genberg är pålitlig, kan berätta en historia. Han har väl gett ut uppåt 250 böcker vid det här laget, de flesta deckare.
Jenny Jacobsson skriver en text som flyter fint i ”Livets arkitekt”. Det handlar om panikångest, ett alltmer känt sjukdomstillstånd som våra regeringar på senare år inklusive försäkringskassans förtroendeläkare inte verkar känna till.
Jenny Jacobsson är grundare av #Älskarnovellerprojektet och debuterade med romanen ”I ditt kvarter” 2014.
Sanna Oliv de Vale har bott många år i Portugal men bor nu i Hammarby Sjöstad. Hennes novell ”Det svåra” har ett genuint litterärt språk. Att känna sig oälskad i en relation, är ett centralt tema i texten.
Mest tycker jag nog om ”Friheten eller havet” av Vanessa Leontina Allerth. Hon är född 1980 och uppvuxen i Örebro och har arbetat med växthusodling i många år. Men har studerat kreativt skrivande på en folkhögskola och medverkat i flera antologier tidigare och tagit examen från Nordens författarutbildning i Biskops Arnö.
Hon minns en gammal kärleksrelation med komplikationer. Första meningen i novellen är lysande, i klass med den första i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”, som ju lyder ”Äntligen stod prästen i predikstolen.”
”Det här är ingen berättelse, det är ett efterskalv” lyder första meningen i denna novell.
Andra meningar jag fastnat för är:
”Minnet är reflektioner ur speglar från lustiga huset och sorg är en rostig dykarklocka.”
Och:
”Som kroppsarbetare och metallare blir man snabbt medveten om sitt ringa värde och om hur oändligt lätt man kommer bli utbytt den dagen då man går sönder.”
Huvudpersonen och C (hennes partner) arbetade nämligen på samma fabrik.
Ett ämne som ligger i tiden är ju det ytliga med facebook och dyra konsumtionsvanor. Helena Grundströms novell ”Millan och Camilla – att vara eller vara någon annan” tar upp den tråden.
Cecilia Hedberg ”Det är inte sista gången vi pratar om det här” har kriminalinslag i sig och handlar om kvinnomisshandel, tiggare, man, polis och död. Bland annat.
Anna Lundgren, född 1990, tar i ”Alla dagar jag minns” upp begreppet hypertymesi. Ett nittiofemprocentigt minne, en börda att bära. Att exempelvis minnas en bilolycka där hennes man dog på en armlängds avstånd från henne.
Slutligen kan jag inte låta bli att nämna bokens inledande novell, av Benny Fröjd, född och uppvuxen i Gävle ”där han fortfarande bor med sambo och katt” enligt presentationen. Han är utbildad psykolog och har jobbat som det sedan 2005 och debuterar här med ”Annektering” en filosofisk betraktelse om hur en man vid namn Örjan hela tiden försöker skapa sig mer utrymme både på jobbet och hemma, genom att t ex skjuta fram skrivbordet en liten bit i taget eller att bära ner en blompiedestal från balkongen, och få mer utrymme där, ner i källarförrådet eller att köpa tre gamla cyklar och ställa in dem i cykelboden och på så sätt ta upp flera platser.
En text med ett tema som helt är i min smak. Lite Franz Kafka över den.
